Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - sko ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det likbetyd. björn el. om hare, den grå
(jägartabu?), el. om mössen som i sv.
dial. bl. a. kallas ’de små grå’ (o. i balt.
spr. ha namn med denna betyd.).
Skoglar, personn., efter isl. Skoglar-Tosle
(enl. Snorre Sturlason fader till
Sigrid Storråda), innehållande genit. sg.
av Skogul, alltså: (valkyrjan) Skoguls
Toste. Sv. Skoglar har sålunda
uppstått genom samma slags missuppfattning
som personn. Orvar.
skoja, Chydenius 1778: skojande sbst.,
Envallsson: ’Som en galning jemt han
skojar, / Hela dygnet hit och dit’; i
lågt spr. även trans.: lura = no.-da.
skøie, från holl. schooien, tigga, vandra
omkring = öfris. skôjen, löpa omkring,
av germ. *skaujan, avljudsform till got.
skêwjan, gå, osv. (jfr nallskäva under
natt o. skjura). - Härtill deverbativet
skoj, Serenius 1734 = no.-da. skøi;
o. skojare 1756: ’Skåjarn eller
Hästprånglarn’, förr (såsom ännu i dial.)
ofta i betyd, ’tattare’ (stundom göres
dock en viss åtskillnad), i bildl. anv.
t. ex. Thorild: ’du ärans skojare’ =
no.-da. skøier, av holl. schooier, tiggare,
egentl.: landsstrykare.
Skokloster, se skog.
1. skola, hjälpverb, med slutet o-ljud,
utvecklat i trycksvag stavelse, jfr ä. nsv.
skåla, den urspr. tryckstarka formen,
fsv. skola, skula, skulu (pres. skal, fgutn.
även al, jfr dalm. al o. infin. ula; ipf.
skulde, skulle; i fsv. = isl. även pres.
sal, se nedan; ska, även i fno., plur. sku,
kvar ännu hos Bellman, jfr t. ex.
Dahlstierna: sko, vilka former uppkommit
i svagtonig ställning), vara förpliktad,
vara bestämd, skola (enl. andras
mening), komma att m. m. = isl. skulu,
no. skula, da. skulle (egentl. ipf.-konj.-formen),
got., fsax. skulan (skal), fhty.
s(c)olan (s(c)al; ty. sollen), ags. sculan
(eng. pres. shall), gammalt pret.-presens;
egentl.: vara skyldig, besl. med
litau. skylù (*skīl-), skìlti, komma i skuld,
skelèti, vara skyldig, skůlà, (pänninge)-skuld,
fpreuss. skallīsnan ack. plur.,
plikt, m. m. Övriga anknytningar osäkra:
enl. Meringer IF 18: 229 (i anslutning
till Grimm) till roten skel, klyva (i
skilja osv.): ’jag har sårat el. dödat
> är förpliktad till mansbot ;> bör,
måste’; enl. andra rotbesl. med lat.
sce-lus, brott; se närmare Walde under d. o.
- Med avs. på betyd.-utvecklingen: ’vara
skyldig (att betala)’ ;> ’vara förpliktad,
böra’ jfr fra. devoir, böra, vara tvungen,
skola o. d., av lat. débere (se debet). - I
germ. spr. är skola urspr, ett modalt
hjälpverb; den futurala betyd, är
jämförelsevis ung; redan vid mitten av
1600-t. brukas dock skola i sv.
betydligt oftare än varda för att uttrycka
tillkommande tid. - Former på s- i st.
f. sk- finnes utom i sv., isl. o. ty. även
i Ity., höll., fris., skotsk-eng.; möjl.
redan urgerm. utveckling; se senast H.
Möller NTfF 4 R 8: 67 f. - Jfr skuld,
skyld, skylla.
2. skola, ä. nsv. o. sv. dial. ofta skole,
jfr A. U. Bååth 1881: ’Skall i skole och
har så brådt’, fsv. skole m., föreläsning,
skola = isl. skoli, da. skole, mlty. schöle,
fhty. scuola (ty. schule), ägs. scöl (eng.
school); ungef. samtidigt med t. ex.
kloster o. munk lånat från vulg.-lat. schöla
(med samma slags vokalförlängning som
i brev o. dom 1), av lat. schöla,
ledighet, vila som kan användas på lärda
sysselsättningar, lärd undersökning,
föreläsning, skola, kollegium, klass, lån
från grek. skholé, vilket, liksom s k erna,
är en bildning till roten s(e)gh i grek.
ékhö, håller, har (av *seghö; se t. ex.
seger). Det grek. ordet betyder egentl,
’vila’ (varifrån även betyd, ’tröghet,
lättja’) o. brukades sedermera även om
den vila o. underhållning som
filosof-skolorna skänkte; slutligen också om
själva lokalen; jfr motsvar.
betyd.-utveckling hos grek. dialribé. - De fnord.
orden ha närmast lånats från fsax. o.
ägs. - Formen på -a i nsv. utgår från
oblika kasus av fsv. skole (jfr anda^
ande, h j ärna ~ hjärne osv.); möjl.
också påverkan från det lat. ordet. -
Skolfux, t. ex. Lucidor (väl i betyd,
’pedant’) - da. skolefux, från ty.
schul-fuchs, pedantisk lärare; i Sverige dock
numera som skämtsam benämning på
skollärare i allmänhet. Väl snarast
utvecklat ur bruket av ordet fuchs (se
fux) om skolgossar (jfr Dalin 1853) o.
novischer vid universiteten; enl. andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
