Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.2. Järntillverkningen. Af professor J. G. Wiborgh, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTJÄRNSTILLVERKNING.
683
öfver. Mest angripes ugnsbottnen, då temperaturen är låg och slaggen
järnrik, såsom då ett kiselfattigt stål skall framställas.
Under färskningens gång har man god tid att uttaga prof å stålet
och genom smidesprof bestämma metallens hårdhet. Dessa prof utföras
lika med dem, som begagnas vid bessemer.
Tiden för färskningen af en charge varierar betydligt, från 7 till
12 timmar, alltefter de olika proportioner mellan tackjärn och
smidesjärnsskrot, som användes till chargen.
Bränsleåtgången är 250 å 300 kg. stenkol eller 30 å 40 hl. ved
eller stubbar pr ton göt.
Den basiska martinprocessen utföres ungefär på samma sätt som
den sura. För att skydda det basiska material, hvaraf härden är
gjord, mot att angripas af kiselsyra och fosforsyra, som bildas
vid tackjärnets nedsmältning, tillsättes kalk såväl vid chargens
insättning i ugnen som under smältningens gång. Vanligen användes
bränd kalk, ty kalksten förorsakar en häftig bubbling och pösning,
då kolsyran bortgår. Äfven här användes malm för att påskynda
färskningen men i mindre mängd, emedan alla ämnen, som vid sin
syrsättning bilda syror, såsom kisel, fosfor, kol och svafvel,
lättare oxideras i följd af basisk slagg och basisk infodring
af härden.
Mangan däremot, som bildar en basisk oxid, oxideras långsammare än
vid den sura processen och stannar delvis kvar i järnet. Af samma
orsak oxideras äfven mindre järn, hvarför vanligen, jämte kalk,
äfven litet järnmalm insattes i början, för att slaggen skall
blifva tillräckligt järnrik. Denna malm bör naturligtvis helst vara
kalkförande. Ju mera kisel och fosfor som chargen från början håller,
dess mera kalk erfordras, men på samma gång växer också slaggmängden,
hvilket försvårar färskningen. Kiselhalten i chargen bör därför ej
gärna öfverstiga 0*5 % och fosforhalten ej 0*22.
Efter hvarje tappning repareras härdbottnen genom att fylla alla
anfrätta ställen med dolomitmassa.
Hvalf och kanaler muras af dinastegel, och såsom isoleringsämnen
mellan de basiska och sura eldfasta materialerna begagnas
magnesittegel.
Chargen i en basisk ugn kan färskas på kortare tid, 6 å 8 timmar. För
att borttaga rödskörhet begagnas äfven här, liksom vid den sura
processen, tillsats af manganjärn, men som mangan ej så lätt
oxideras, är åtgången af sådant järn mindre.
Ett motsatt förhållande äger rum med kiseljärn, hvarför, då ett
dylikt skall användas, detsamma bör tillsättas i skänken, sedan
järnet är tappadt.
Sur martin passar bäst för beredning af stål eller till
martingjutgods, basisk däremot för framställning af mjukt järn.
Ar 1898 funnos i Sverige 45 martinugnar, som tillsammans tillverkade
160,706 ton martinmetall, hvaraf 55,049 ton med basisk process. Ar
1899 var tillverkningen 179,357 ton (jfr vidare tab. 99, sid. 643).
Brännstål. Denna stålberedningsmetod består, såsom bekant, i
att mjukt, kolfattigt järn (stångjärn) inlägges tillsammans med
träkolspulver i större lådformiga kärl, som benämnas kistor, murade
af eldfast tegel eller sandsten, hvarefter kistorna upphettas,
då det i dem inlagda järnet upptager kol och öfvergår till stål,
som fått benämningen brännstål. Mängden kol, som järnet härvid
upptager, är beroende på temperaturen: ju högre den är, dess mera
kolbundet blir järnet, under det att tiden för upphettningen däremot
hufvudsakligen endast bidrager till en jämnare fördelning af kolet,
från järnets yta till dess midt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
