Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.z. Vetenskapliga resor och geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETENSKAPLIGA RESOR. GEOGRAFI.
437
Yetenskapliga resor. Geografi.
I de stora geografiska upptäckterna vid den nyare tidens början
tog Sverige ingen del, vare sig som kolonibildande eller på annat
sätt. Inom landets egna gränser fanns emellertid ett stort område,
hvarest vi haft en kolonisatorisk roll att fylla, nämligen i
landets nordligaste delar, särskildt Lappland. Den förste, som
skildrade dessa trakters förhållanden var Olaus Magni (1490/1558),
som 1518/19 bereste nordligaste Skandinavien åtminstone så långt
som till Öfver-Torneå. Hans 1539 i Venedig utgifna stora karta
öfver Norden samt än mer hans i Rom 1555 tryckta »Historia
de gentibus septentrionalibus>> väckte i det öfriga Europa
det största uppseende. Under följande tid tilldrogo sig dessa
områden på grund af gränsstridigheter ökad uppmärksamhet, och den
första specialkartan öfver norra Sverige utgafs 1611 af A. Bureus
(1571/1646). Till Lappland vände sig ock den första vetenskapliga
expedition, som utgått från Sverige. Den utsändes af Karl XI 1695;
i densamma deltogo J. Bilberg (1646/1717) och A. Spole (1630/99)
såsom astronomer och den ryktbare Olof Rudbeck d. y. (1660/1740)
som botanist.
Under vår storhetstid vidgades folkets synkrets öfver de egna
gränserna, men Sverige var alltför starkt upptaget på stridsfälten
i Europa för att kunna ägna sin uppmärksamhet åt aflägsnare, ännu
outforskade länder. Genom enskilda resande och de ambassader,
som afgingo till aflägsna länders härskare, spriddes visserligen
kunskapen om dessa inom landet, men för den geografiska forskningen
var vinsten ringa eller ingen. Ej heller de försök att upprätta
kolonier, som under detta tidehvarf gjordes vid Delawarefloden,
där »Nya Sverige» ägde bestånd mellan 1638 och 1655, och vid
Cabo Corso på Guinea-kusten, där ett nybygge existerade 1650/63,
bidrogo till att öka den geografiska kunskapen om dessa aflägsna
länder. De skildringar, som därifrån lämnats af de präster, som,
äfven sedan den politiska gemenskapen med moderlandet upphört,
dit utsändes, äga dock ett ej obetydligt värde. Karl XII:s krig
bragte svenska män i närmare beröring med Orienten. På konungens
befallning besökte Kornelius Loos (död 1738) 1710/11 Egypten,
Syrien och Mindre Asien samt hemförde därifrån kartor, planer och
teckningar, och M. Eneman (1676/1714) bereste samma länder 1711/13,
förnämligast för idkande af språkliga studier. De talrika svenska
fångar, som efter slaget vid Poltava fördes till Sibirien, bidrogo
väsentligt till kännedomen om detta land och det inre af Asien. I
främsta rummet är att nämna F. J. von Stralilenberg (1676/1747), som
utarbetade en stor karta öfver Sibirien; skildringar af etnografiskt
intresse lämnades af J. B. Muller om ostjakerna, af A. Molin om
det östligaste Asiens folk, bland annat om tschuktscherna, under
det att L. Lange, öfvergången i rysk tjänst, mellan åren 1715 och
1737 fyra gånger besökte Kina.
Sedan J Anne väckt naturvetenskapernas studium till nytt lif,
åvägabragtes på hans initiativ forskningsfärder till skilda delar
af jorden. Själf gjorde han 1732 en resa till Lappland, P. K alm
(1716/79) bereste Norra Amerika 1748/51, F. Hasselqvist (1722/52)
Egypten och Palestina 1749/52, P. Osbeck (1723/1805) Kina 1750/52,
P. Löfling (1729/56) Spanien och Sydamerika 1754/56, A. Martin norra
Ishafvet 1758, P. Forskål (1732/63) Arabien 1761/63, K. P. Tluinberg
(1743/1828) Kaplandet, Java och Japan 1770/79; D. Solander (1735/82)
åtföljde James Cook på hans första världsomsegling 1768/71,
A. Sparrman (1748/1820) deltog i hans andra världsresa 1772/75. Hit
bör ock räknas O. Swartz (1760/1818), som 1783/85 bereste Västindien
och delar af Amerikas fastland. Rent geografiska upptäckter ingingo
ej i planen för dessa resor, men de resultat, som vun-nos, ha varit
af största vikt för flera af den moderna geografiens grenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
