Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.9. De sköna konsterna - IV.9.e. Dramatisk konst, af skriftställaren F. Hedberg, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räkna den svenska skådespelarkonstens uppkomst. Dessa skådespelare
fortsatte med sin verksamhet till och med 1691, och det dröjde sedan
öfver 40 år, innan en svensk skådespelartrupp ånyo uppträdde. Denna
nya trupp bildades af A. J. v. Höpken och började sin verksamhet 1737
under namnet den »Kungliga svenska skådeplatsen» samt med den franske
skådespelaren Charles Langlois som scenisk instruktör. De mest
kända af denna den svenska skådeplatsens personal äro P. Lindahl,
P. Stenborg (1719/81) och fru E. Olin (1740/1828).
Det lyckades dock icke för Langlois att särdeles länge upprätthålla
skådeplatsens anseende; den förföll alltmera och aflöstes slutligen
1753 af en inkallad fransk skådespelartrupp. Det var sedan
P. Stenborg, som flera år därefter med aldrig tröttad energi sökte
upprätthålla den inhemska skådespelarkonsten, och hans ansträngningar
kröntes med framgång, då Gustaf III på nytt upprättade den svenska
teatern, till hvars förste instruktör han anställde fransmannen
Monvel, fader till Mlle Mars. Utmärkta skådespelare på denna tid
voro A. de Broen (1758/1804), L. Deland (1772/1823), G. F. Åbergsson
(1775/1852), Elisabet Fahlgren (1771/1850) och Maria Kristina Ruckman
(1769/1847). Bland dem, som gjorde sina konstnärliga studier i
Monvels skola, var äfven vår berömdaste skådespelare L. H. Hjortsberg
(1772/1843), en mästare inom alla områden af sin konst, med undantag
af den egentliga tragedien, och ännu verksam långt in i 19:e seklet.
Mellan åren 1840 och 1850 började en rikare utvecklingstid för
vår dramatiska konst. Därtill bidrog till stor del skriftställaren,
kaptenen A. Lindeberg (1789/1849), hvilken efter många ansträngningar
lyckades få upphäfdt den kungliga scenens privilegium att ensam få
uppföra skådespel inom hufvudstaden. Lindeberg skaffade sig nämligen
1842 tillåtelse att bygga en ny teater, den nuvarande Dramatiska,
på hvilken sedan en mångfald inhemska stycken uppfördes. Sedan dess
hafva allt flera teatrar blifvit byggda, och för närvarande finnas i
Stockholm icke mindre än sju sådana, af hvilka likväl trenne styras
af samme person.
Bland framstående skådespelare från det förflutna seklets
blomstringsperiod må här anföras: O. U. Torsslow (1801/81), hans
hustru S. F. Torsslow (1795/ 1859), N. V. Almlöf (1799/1875),
hans son K. Almlöf (1829/98), utmärkt komisk karaktärsskådespelare,
den senares hustru B. Almlõf (1831/82), tragikern G. Dahlqvist
(1807/73), den utmärkte komikern F. Deland (1812/94), Emilie
Högqvist (1812/46), E. Swartz (1826/98), i synnerhet berömd som
Hamlet, G. Kinmanson (1822/87) och K. G. Sundberg (1817/98),
båda berömda som första älskare, G. Fredrikson (f. 1832), som hos
oss i synnerhet excellerat i den franska komedien, de romantiska
hjältarnes representant A. V. J. Elmlund (f. 1838), den godmodige
humoristen V. Holmqvist (1842/95) och slutligen den utmärkta tragiska
och karaktärsskådespelerskan Elise Hwasser (1831/94). Den tid,
under hvilken alla dessa verkade i sin fulla konstnärliga kraft,
har med skäl kallats den svenska teaterns gyllene ålder, och de
hafva lämnat efter sig tomrum, som icke så lätt fyllas.
Bland den allra senaste tidens företeelser inom vår dramatiska konst
är det en, som i synnerhet faller i ögonen och som för densamma kan
hafva vidtutseende följder. Det är, att Dramatiska teatern från och
med 1898 förlorat sin särställning som kunglig skådeplats och numera
ledes som enskildt företag af en association utaf skådespelare samt
utan annat offentligt understöd än en hyreslindring. På samma gång
har operan under namnet »Kungl, teatern» öfvertagits af ett bolag,
som mot åtnjutande af statsbidrag åtagit sig att upprätthålla de
forna kungliga teatrarnas konstnärliga traditioner. Hvilka följder
dessa förändringar kunna komma att medföra för vår dramatiska konst,
är icke lätt att förutsäga. En af de närmaste torde dock blifva,
att det högre dramat tills vidare blir så godt som bannlyst från
den skådeplats, där det bäst skulle kunna återgifvas, om de bägge
scenerna finge verka tillsammans, som förut varit fallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
