Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DYGDENS SÅNGARE
95
höstafton gjuter öfver deras skrifter ett mildt vemod.
Men det stoiska ideal, som föresväfvar Gyllenborg
i den slutande frihetstidens samhälleliga dekadens,
är detsamma, som fanns hos Seneca. Med samma
marmorhårda republikanism och högdragna dygd
ville Gyllenborg härda sin själ. Jämför man
Gyllenborgs ode med de båda bekanta skrifterna »De
Constantia sapientis» och »De Tranquillitate animi»,
och med de många bref, Seneca skrifvit i samma
anda, ser man bandet tydligt mellan lärare och
lärjunge. Hos båda finns samma utmanande, ej så
1 i-tet teatraliska stoicism.
Sista strofen af odet öfver »Själens styrka» skref
Gyllenborg, då han en natt vakade i fru
Nordenflychts förmak under hennes sista sjukdom,
»upp-lifvad af hennes flyktande ande». Hvad han
därefter författat har ej på samma vis vuxit inifrån.
Hans stora ofullbordade lärodikt »Naturèns tempel»
— eller »Obegriplighetens tempel» som hans
skalk-aktige systerson och sekreterare Johan Gabriel
Oxenstjerna kallar den — skulle enligt författarens
egen beskrifning blifvit en äkta kramlåda med alla
1700-talets tankar om hvarandra. Naturen skulle
uppenbara sig för en af de vise parserna och
sol-dyrkarne i Persien, förklara sina lagar och
»återställa bland ett menlöst folk sin första dyrkan».
Flera scener af en »oskyldig kärlek och naturens
ömmaste känslor voro upptänkta att inblandas i
poemet och öka dess intresse». Jag har i Uppsala
biblioteks handskriftsamling funnit första sången
af detta epos, som Gyllenborg själf trodde vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
