Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Kullberg, af Herman Bjurstén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spiration, värdig ett bättre öde än att sönderslitas af
partihatet eller afunden.
Karaktererna äro djerft tänkta och till största delen väl
genomförda, om man undantager den heliga Brigittas,
hvilken är temligen misslyckad. Carl, hennes son, har svurit
trohet åt en annan qvinna, en af nordens döttrar, som
längtande bidar hans återkomst. Hans förräderi mot henne är
ett tillräckligt motiv till den tragiska skuld han ådrager sig
och för hvilken han slutligen faller. Men Brigitta, hans
moder, den stränga heliga qvinnan, fördömer väl hans nya
böjelse och uttalar sin sorg öfver hans mened — och likväl
tvekar hon icke att slutligen välsigna de båda älskande.
Detta är ett stort misstag, men hade varit lätt hjelpt om
förf. låtit Brigitta väl icke förbanna, meji dock förskjuta sin
son, hvarvid den heligas vrede blifvit ett ytterligare motiv
till nedkallande af hämndens åskor öfver hans hufvud.
Men vare huru som heldst — man må döma hårdare
eller mildare — så mycket står fast, att den unge
författarens första dramatiska skapeise på det bittraste och
orättvisaste förföljdes af den offentliga kritiken. Vi våga dock
påstå att »Svenskarne i Neapel», efter en partiel omarbetning,
ännu i dag skulle kunna med framgång gifvas på vår scen,
— synnerligast om vi ännu hade en m:lle Högqvist för
Johannas, en Hyckert för Carls och en Almlöf, i sina unga
dagar, för en Salernos karakterer.
Karl Kullbergs motgång, såsom dramatisk författare, —
i fall den ens kan kallas för motgång — var långt ifrån
att nedslå hans mod. Men han egnade hädanefter sin rika
fantasi åt ett annat håll, för hvilhet han utan tvifvel egde
en mera afgjord fallenhet — åt novellen och romanen.
Emedlertid rönte han äfven på detta fält ett ganska bittert
bedömande af den tidens kritikaster, hvilka icke kunde
försona sig med den litteräre kammarjunkarens omgifning och
aristokratiska sympathier. Detta oaktadt hafva Karl Kull-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
