Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 3. Tvenne kärleksförklaringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är då derför, som farbror så tåligt fördragit alla
sarkasmer om sin alltför stora hushållsaktighet, allt skämt
om de gammalmodiga västarna, och de så väl förvarade
halsdukarna? Ack, hur många ädla drag af farbrors
frikostighet i det tysta har jag icke redan spejat ut; det mest
storartade af dem alla skulle då gälla mig sjelf? Tack
förgåf-van, jag är egennyttig nog att mottaga den utan tvekan,
men jag skall förvalta den i gifvarens namn, och ännu långt
efter hans död — om jag öfverlefver min ädle älskare, skall
jag låta de armas tacksamhetstårar fukta den graf, som
gömmer ett menniskohjerta i praktexemplar..
»Hå hå, ja! ja!» suckade Kammarrådet, i det han sökte
skämta bort sin egen vekhet — »artigheter det stryker hon
mig nog om munnen med, det förstås; sirar sin korg med
blommor. Stackars Lars Erik! Hvarföre fick du ett hjerta,
som törstat lik en svamp efter kärlek, på samma gång du
fick en näsa så lång, att Amor alltid skrattande åkt
kälk-backe utföre den?»
Ingrid betraktade honom med den innerligaste ömhet,
medan månan öfvergjöt med ett nästan poetiskt skimmer det
milda, bleka ansigtet. Hon tänkte på de båda så olika
kär-leksförklaringarne hon inom så kort tid mottagit, och hon
önskade i sitt hjerta att hon aldrig sett denne Rolf, som nu
ställde sig som ett åskmoln framför den arme farbrodren,
hvars maka hon kanske icke annars vägrat att blifva, ty
för Ingrid syntes intet mål så skönl som det att kunna
trösta, styrka och lyckliggöra en lidande.
»Menhvem är det, som går dernere af och an
påjern-bron? Ar det icke en qvin-nofigur, Ingrid?»
»Jo, det är det, någon vän af ensamheten liksom vi,
men mera orolig, som det tycks. Hon bär någonting på
armen. Ser farbror? Ja, nu skiner månen klart både på
„ henne och bördan, det ser ut som ett litet barn. Tyst
lite, ja, det är ett barn, som qvider. Låt oss närma oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
