Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 3. Tvenne kärleksförklaringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej störa er; ty jag ser, hur de trängas der inne kring
spelbordet. Bed honom komma in till oss, var öm, var mild,
var ensam med honom och Gud, och följ ditt hjertas
in-gifvelse. Jag väntar er båda derinne i våra rum och under
tiden skall jag hålla vakt om er i korridoren.»
Fadren sköt henne sakta in genom dörren och
aflägs-nade sig. Ingrid stod der bäfvande och brydd; det kändes
henne som om hela verlden numera hade läst i hennes ögon
den hemlighet hennes hjerta så troget bevarat; det kändes
som om hon vore på väg att för tid och evighet binda sig
fast vid en ande, soin skulle söka slita seraf-vingarna från
nennes egen. Plötsligen for ett strålande stjernfall öfver
himlahvalfvet och kastade en flygtig glans in genom fönstren.
Rolf vände sitt hufvud efter dess lysande båge, utan att
upphöra med de alltmera sig förmildrande accorderna. En
fläkt af vemod, toner, lika eolsharpans, sväfvade öfver
strängarna.
Du stjerna! störtad från din ljusa himmel,
Från modersbarmen, — jag kan dig förstå;
Säg, blef du lockad ned att skåda på
Den sköna jordens lefnadsglada hvimmel?
Hur herrligt dock du i ditt fall fördystrar
De bleka, nunnelika stjernesystrar,
Så regelbundna, men — så små.
Långt skönare är du, der du förbrinner
På eget bål, då du ej målet hinner.
O, den som ändå en gång kunde få
Förintas i sin högsta glans — och slockna så!
Tonerna öfvergingo, ifrån att måla en äregirighet, som
Titaniskt vill storma sjelfva himlen, till en drömmarnas
Ja-kobsstege, på hvilken »englar gingo upp och ned».
Småningom tycktes dessa drömmar bli alltmer och mer dystra,
och i en knappast hörbar suck qvad Rolf:
»Stackars, stackars Anna!
Skall du bedragaren förbanna?
Skall du — skall du — — —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
