Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 3. Tvenne kärleksförklaringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naliska tåg, under högljudda skrän: »Källarmästare! en ny
bål, och nya killelekar in på Ryttmästar P:s rum.»
Rolf reglade dörren efter dem, och befann sig allena,
utan ljus, i det stora skumma rummet. Månen sken in
genom fönstren och hennes strålar glittrade i strömmen
utan-före. Klockan var elfva och den lilla staden låg redan
försänkt i slummer. Allt var så tyst och fridfullt derute och
längst i fjerran låg hafvet stilla som en spegelbild af
evigheten. Rolf kastade häftigt opp ett fönster, han behöfde
frisk luft, men rundtomkring honom sökte tobaksröken,
punsch- och vinångorna samma väg ut i det fria. Då han
stod der omhvärfd af rökmolnen som simmade kring honom,
tyckte han sig sjelf liksom en fallen ande, som från ett af
afgrundens fönstergaller, omgifven af den atraosfer, som
blif-vit hans eviga, förtviflande blickade ut mot den himmel, som
för alltid stängt sina portar för honom. Han gick till
pianot och sökte tröst i tonerna. Snart hörde man på
accor-dernas skärande öfvergångar, och på dei? vilda stormen som
flög öfver strängarna, att hans själ höll en ordlös monolog.
Rolf spelade gerna egna fantasier och dessa voro ofta så
hänförande sköna, att hans fosterfar i sin hänryckning brukade
utropa: »bränn upp penseln, gosse, och blif musikus, du
spejar med ditt hjerta och inte med fingrarna.» Men var Rolf
fullkomligt ensam, brukade han då och då med improviserade
ord beledsaga strängaspelet, än i små korta rimmade stanzer,
än i enstaka fraser utan inre sammanhang, ty tonerna fyllde
mellanrummet och öfvergångarna från den ena tanken eller
känslan till den andra. Det var endast Ingrid, som
fosterbrodern ovetande, någongång hade lyssnat till dessa hans
samtal med sin själ, och måhända hade just af dessa
tonmålningar ammats i hennes hjerta det innerliga deltagande,
som oförmärkt öfvergick till kärlek.
Det fradgonde tonsvallet tycktes bortdö i allt längre och
Svea. 1858. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
