Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
Vad som hade varit utmärkande för järnhanteringen under äldre
tid, nämligen kvalitetskontrollen, minskades icke heller under intryck
av den nya, mer radikala politiken, därför att man fortfarande icke
kände sig lugn för den utländska konkurrensen och i den ryska
exporten hade en ständig påminnelse därom. Därtill kom att det
metallurgiska intresset mycket starkt hade tilltagit sedan föregående
århundrade, underhjälpt av det år 1747 inrättade Jernkontoret, som
dessutom tillsatte övermasmästare för masugnsdriften ävensom
särskilda ”direktörer” för såväl det s.k. svartsmidet, dvs. den grövre
jämvarumanufakturen, som för den finare järnförädlingen. Den förre
av dessa var den nyss omtalade Sven Rinman; han gjorde också
säkerligen mer än någon annan för att såväl klargöra den
metallurgiska tekniken som även sprida intresset för de bästa metoder
som processens dåvarande karaktär och tidens naurvetenskapliga
insikter tilläto. Fortfarande undgick alltså den svenska järnhanteringen
de största farorna av en monopolistisk politik, nämligen försämring
av kvaliteten. Det förefaller också ha genomförts åtskilliga
ekonomiska framsteg inom produktionen; Bergskollegium uppgav sålunda
1773 att bruk med något så när god malm hade nedbragt kolåtgången
för malmens väg till stångjärnet till tre femtedelar av vad som
tidigare hade varit det vanliga. Å andra sidan är det tydligt att man
i någon mån, särskilt under de lysande tiderna mot 1700-talets slut,
började insöva sig i säkerhet gentemot de verkliga faror som hotade
Sveriges ställning på den internationella jämmarknaden.
Det gällde därvid icke egentligen likgiltighet för den ryska
konkurrensen, ty den hade man ju ständigt för ögonen, och den var
dessutom en företeelse av det slag som man alltid hade varit på det klara
med i äldre tider. I stället förelåg det en mycket större, väl att märka
för Sverige och Ryssland gemensam fara, nämligen den som till sist
skulle göra slut på bägge dessa länders härskande ställning inom
Europas järnhantering. Det var övergången till fossilt bränsle,
närmast för färskningen eller stångjärnssmidet.
Egendomligt nog var uppmärksamheten på denna punkt mycket
mer skärpt under århundradets tidigare del än den senare blev. Så
skrev dåvarande auskultanten i Kommerskollegium, slutligen
kollegiets president, Edvard Carl (e)son, år 1727 i ett brev till kollegiet:
”Vad järnverken här i England vidkommer, så är här ansenligen
många minor [eng. = mines] och järnberg, men kunna för brist av skog
och kol [= träkol] ej opp tagas, eller någonsin bringas i det stånd att de
skulle kunna göra vår järnhandel någon sensible skada. En man här har
nyligen lagt in ett projekt huru man skulle kunna vid bergverken och
järns sjudande betjäna sig av stenkol, och har därpå fått ett särskilt
konungens privilegium; men man är redan försäknad att det har ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
