Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815) - Skatteköp och bondebruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 Det moderna Sveriges grundläggning (1720—1815)
bruken var det enda som skapade någon objektiv hållpunkt för
saluvärdet av ett skatteköp.
Som företeelse av vikt voro skatteköpen årsbarn med Frihetstiden.
Redan år 1719 fingo nämligen bönderna rätt att skatteköpa ”efter
värde och mätismanna ordom”. Denna föreskrift påstås ha medfört
vad som tydligen ansågs vara ett ytterst lågt pris, ända ned till eller
under ett enda års ränta, dvs. skatt på hemmanet. År 1723 skärptes
därför villkoren, så att sex års ränta skulle utgöra minimum, varvid
dock märkes att alla dessa bestämningar gällde den s.k.
kronovärde-ringen, som genom penningvärdets fall hade kommit att bli mycket
lägre än förut.
På grundval härav togo skatteköpen stark fart. Men allt efter som
Frihetstiden gick, ökades intresset för att tillgodose brukens behov av
jord, och följden blev att böndernas intresse i stället fick sitta
emellan. Så upphävdes år 1770 rent av rätten till skatteköp, med vissa
undantag, och t.o.m. undantagslöst tre år senare. Det såg därför ut
som om bönderna icke skulle ha kunnat komma längre än dit de
hade nått år 1772, vid tiden för Gustaf III:s statsvälvning. Men
genom en ändring i den rent politiska situationen vände sig bladet
än en gång. Denna förändring bestod i Gustaf III:s brytning med
adeln vid 1789 års riksdag och hans därav framkallade behov att
i stället stödja sig på de ofrälse stånden. Den nya situationen
föranledde honom att samma år utfärda en stor förordning, som icke
blott i de mest förbindande ordalag bekräftade 1723 års
skatteköps-förordning, utan också gav bönderna en hel rad nya förmåner, endast
på en punkt med en i verkligheten rent formell försämring.
Lagstiftningen hade därmed helt och hållet knäsatt skatteköpen, och de
gingo obehindrat sin väg fram.
Vad detta siffermässigt betydde har redan framgått av en liten
tabell i förra kapitlet men må här framställas något fylligare.
Skattehemmanens antal i egentliga Sverige steg från något över 21 000 år
1700, sålunda omedelbart efter reduktionens egentliga slut, till något
över 31 000 år 1772 och upp emot 36 000 år 1825. I procent av hela
hemmantalet var detta en ökning av skatte jorden från 31.5 till 46.9
och därifrån till 54.4. Skatteköpen slutade på detta sätt med att
återföra skattehemmanens andel i det hela ungefär till vad den hade
varit vid Medeltidens slut och t.o.m. något därutöver.
Kronohemma-nens belopp sjönk naturligtvis i förhållande därtill, från 35.6 %
till 20.3 och därifrån till 12.7 % av det hela. Det rådde sålunda
ett egendomligt växelspel i den svenska ”jordnaturens” utveckling.
Kronohemmanen hade ju nästan försvunnit vid Medeltidens slut,
hade därefter starkt vuxit i antal genom Gustaf Vasas
kyrkoreduk-tion, så på nytt försvunnit genom 1600-talets godsavsöndringar, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
