Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hushållningen under internationell påverkan (1600—1720) - Utlänningarnas roll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utlänning, först en holländare och sedan en holsteinare; den högsta
lokala styresmannen ansågs därutöver nästan givet böra vara
utlänning. I stadens praktiska verksamhet dominerade holländarna och
över huvud taget utlänningarna fullständigt. Hamnbygget leddes av
två holländare, som också fingo anställa holländsk arbetskraft; fisket
och än mer sillberedningen ansågos självskrivet tillhöra holländare;
en i Göteborg bosatt holländare blev ledare för det första
tjärukompaniet; stadens jordegendomar anförtroddes åt införskrivna holländska
bönder; läkarna voro i allmänhet holländska; och t.o.m. när staden
skulle skaffa sig en barnmorska ansågs det nödvändigt att införskriva
en holländsk änka. Inom handeln var läget självklart likartat,
frånsett att också en engelsman spelade en ganska stor roll bland
köpmännen och senare åtskilliga tyskar kommo till.
När man möter sådana detaljer som de nu meddelade, ligger det
närmast till hands att uppfatta 1600-talet som en upprepning av den
hanseatiska tiden i Sveriges historia. Men i verkligheten var
skillnaden grundväsentlig. Hanseaterna kände sig som bärare av en högre
kultur och uppfattade Sverige som ett kolonialland för exploatering;
de acklimatiserade sig aldrig utan behöllo sin tyska prägel.
1600-talets invandrare kommo däremot ej ens på den tanken att landet
skulle ha varit deras; och de och deras barn acklimatiserade sig med
nästan obegriplig fart — redan andra generationen var så gott som
undantagslöst svensk till språk och seder. Ett karakteristiskt exempel
utgjorde två bröder De Besche, tillhörande en släkt vars förste
representant i Sverige hade kommit in omkring sekelskiftet 1600. Ett par
medlemmar av släktens tredje generation i Sverige sattes i spetsen
för de svenska bruksarbetare som Colbert hade lyckats förvärva; och
fastän släkten liksom De Geers — med vilken den från början hade
haft starka förbindelser — ursprungligen kom från det fransktalande
biskopsdömet Liége, så klagade en av de två hos Colbert anställda
bröderna över sin oförmåga att skriva franska.
Invandrarna blevo med andra ord delar av svenska folket och
kunde efter en generation icke skiljas från dem som hade varit i
Sverige sedan hednatid, visserligen samtidigt med att de i många
hänseenden gjorde det svenska samhället till något annat än det
hade varit från början. Om någon partikularism blev det icke fråga.
Fastän Gustaf II Adolf i sin iver att locka in holländska invandrare
till Göteborg bl.a. hade lovat att staden skulle få sin egen privaträtt
— något som hade många motsvarigheter i det feodalt splittrade
Tyskland — så förekom i verkligheten icke ens en antydan därtill. Detta
var uppenbarligen uttryck för svenska statens styrka; invandrarna
voro glada att finna placering under dess styrelse och att bli dess
goda, hedrade och gynnade tjänare. Under den hanseatiska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
