Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Medeltidshushållningens organisering (1520—1600) - Bergshantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bergshantering 81
Den nya produkten betingade per viktenhet ett ungefär dubbelt
så högt pris som osmundsjärnet, och detta förefaller ha varit ett
huvudskäl att ivra för dess tillkomst, både hos Gustaf Vasa och hos
Karl IX, fastän ett sådant kriterium naturligtvis ej är avgörande
för vinstmöjligheterna. Man finner stångjärnet sporadiskt omtalat i
slutet av 1520-talet, men det egentliga genombrottet måste ha
kommit kort efter 1540. Under 1500-talets sista årtionden fick
stångjärns-smidet sedan en ny och viktig impuls genom en syd-nederländare vid
namn Willem van Wijk, som först var i dåvarande hertig Karls tjänst
men blev oense med honom; han övergick då i Johan HI:s tjänst
och gjorde där sin egentliga insats. Den bestod framför allt i att
sätta fart på den uppländska järnhanteringen, Dannemoraverken,
som skulle komma att framför andra representera det mest
högvärdiga svenska järnet, närmast på grund av Dannemora-malmens
renhet. I jämförelse därmed betydde den värmländska järnhanteringens
uppsving, för vilket hertig Karl ivrade, ganska obetydligt under den
nu ifrågavarande tiden. Värmlands till sist rent av dominerande roll
inom Sveriges äldre järnhantering kom avsevärt mycket senare, först
under senare hälften av 1600-talet; och den hedersplats som brukar
tilldelas Karl IX i Sveriges ekonomiska historia är över huvud taget
ej mycket mer än ett av uttrycken för böjelsen att upphöja honom
på brödernas bekostnad.
Hastigt gick emellertid stångjärnssmidets utveckling icke. Först
omkring år 1600 var dess värde i exporten detsamma som
osmunds-järnets, och på grund av deras inbördes värderelation var alltså
stångjärnets kvantitet ej mycket mer än hälften av osmundsjärnets;
i produktionen övervägde det senare tämligen säkert ännu mer, fastän
man saknar siffror för att fastställa proportionen. Det skulle dröja
ett stycke in på följande århundrade innan osmundsjärnet upphörde
att spela någon väsentlig roll i Sveriges järnhantering.
Den indirekta processen inom järnhanteringen, som ej kan anses
ha slagit ordentligt igenom förrän med stångjärns- eller
hammar-smidets tillkomst, betecknade kanske det första steg som Sverige tog
i riktning av en mer kapitalistisk produktion. Visserligen drevs
verksamheten, i den mån frågan gällde enskilda idkare, av samma slags
småhantverkande bergsmän som osmundsmidet hade gjort, trots att
deras ugnar blevo avsevärt större än de gamla blästerugnarna hade
varit. Vid sidan därav hade emellertid kronan ett vidsträckt
hammar-smide i sin egen hand; och att de nya anläggningarna också i Gustaf
Vasas ögon teddde sig stora — t.o.m. alltför stora — framgår av ett
brev till hans förnämste medhjälpare, där han förebrådde denne att
taga den då planerade anläggningen ”fast stor och häftig före, i så
måtto att du vill sätta två hamrar uti ett hus och vill för den skull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
