Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medeltiden - Jordbruksdrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämförelse viktigare — slättbygderna förefalla i stort sett ha levat
på alldeles samma sätt. De rikligt bevarade utspisningsstaterna från
1500-talet redovisa sålunda endast i rena undantagsfall över huvud
taget någon mjölk, och endast helt obetydliga mängder därav när
det någon gång sker; och det smör som kom till förtäring var så gott
som undantagslöst salt, liksom ju fallet var med köttet.
En hel del av detta låg i sakens natur, vad vegetationsperioden
angick, därför att slakt ej rimligtvis kunde komma i fråga förrän på
hösten. Men det blev ej annorlunda under vintrarna. Ty icke heller
då hade kreaturen något väsentligt att ge. Det berodde på att de
svältföddes, dvs. utspisades med foder utan större näringsvärde.
Gustaf Vasa pekade på själva denna företeelse, som han allvarligt
förebrådde bönderna; men det är ännu mer karakteristiskt att se
vilken bot han tillrådde en god hushållare, nämligen insamling av
”halm, löv, skav, vass, bark”. Också andra födoämnen för kreaturen
av ungefär samma slag förekommo, sålunda granris och nässlor samt
icke minst hästdynga. Kreaturens hjälplöshet vid vårens inbrott är
också vitsordad från många länder; de kunde då ofta icke stå på
benen utan måste köras på kälkar eller dras vid svansarna ut till de
första stråna. Kreaturens storlek svarade häremot. Hans Forssell har
belyst det såväl genom att visa deras obetydliga slaktvikt och
mjölkavkastning som genom att peka på bevarade benrester av äldre tiders
husdjur; om svinen säger han att bevarade käkben äro knappt hälften
så stora som på den tid då han skrev, 1870-talet, och ”mjölkkon i
k. Gustafs ladugårdar företedde en skapnad som i våra dagar skulle
anses lagom för en årsgammal kalv av god herrgårdsras”.
Hushållningens prägel ledde till det vid första påseendet oväntade
resultatet att Sverige fick ett påfallande stort exportöverskott av
smör — stort åtminstone i jämförelse med exporten som helhet.
Av Lübecks tullräkenskaper för 1360-talet kan man sålunda se att
smöret vid det tillfället representerade ett större exportvärde än
summan av två så grundläggande svenska exportvaror som järn och
koppar, varvid det visserligen måste tilläggas att smöret å andra
sidan ibland alldeles kunde saknas, för att återkomma som normal
företeelse i 1500-talets export. Situationen är lärorik ur synpunkten
av den skillnad som därvid kom till synes mellan en varas roll i
produktion och i utrikes avsättning. Just därför att mjölk och smör
icke kunde eller icke ansågos böra konsumeras i färskt tillstånd
uppstod ett överskott för export, på samma sätt som exempelvis
spannmålsexporten från Ryssland under tsarregimen sammanhängde med
att så litet stod till böndernas förfogande — det sistnämnda uttryckt
med den tillspetsade formuleringen att exporten berodde på
böndernas svält. Emellertid tillkommer som förklaring till de medeltida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
