Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Bolsjevikpartiet under övergångsperioden till fredligt arbete för folkhushållningens återuppbyggande. (1921—1925) - 2. Diskussionen i partiet om fackföreningarna. Partiets tionde kongress. Oppositionens nederlag. Övergången till nya ekonomiska politiken (NEP)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I stället för metoden att övertyga, utan vilken
arbetarorganisationernas verksamhet är otänkbar, föreslog trotskisterna blotta
tvångsmetoden, blotta kommandometoden. Där trotskisterna
råkade hamna i ledningen för det fackliga arbetet, bragte de med
sin politik konflikter, splittring och demoralisering in i
fackföreningarna. Med sin politik satte trotskisterna de partilösa
arbetarmassorna i harnesk mot partiet, splittrade arbetarklassen.
Diskussionen om fackföreningarna hade i själva verket en
mycket vidsträcktare betydelse än frågan om själva fackföreningarna.
Som det senare påvisades i en resolution av RKP(b):s CK:s
plenum (17 januari 1925), stod striden i själva verket "om
förhållandet till bönderna, som revolterade mot krigskommunismen, om
förhållandet till den partilösa arbetarmassan, överhuvud partiets
förhållande till massorna under det skede, då inbördeskriget
redan höll på att sluta". (SUKP(b) i resolutioner, d. I, s. 651.)
Efter Trotskij uppträdde också de andra partifientliga
grupperna: "arbetaroppositionen" (Sjljapnikov, Medvedjev, Kollontay
och andra), "demokratiska centralisterna" (Sapronov, Drobnis,
Boguslavskij, Osinskij, V. Smirnov och andra),
"vänsterkommunisterna" (Bucharin, Preobrasjenskij).
"Arbetaroppositionen" uppställde parollen att överlåta
förvaltningen av hela folkhushållningen åt en "allrysk
producentkongress". Det reducerade partiets roll till noll och ingenting,
förnekade den proletära diktaturens betydelse i det ekonomiska
uppbygget. "Arbetaroppositionen" satte fackföreningarna i motsats
till Sovjetstaten och kommunistiska partiet. Den ansåg inte
partiet, utan fackföreningarna vara den högsta formen av
arbetarklassens organisation. "Arbetaroppositionen" var i själva verket
en anarkosyndikalistisk partifientlig grupp.
"Demokratiska centralismens" grupp (decisterna) krävde full
frihet för fraktioner och grupperingar. Liksom trotskisterna
bemödade sig decisterna att undergräva partiets ledande roll i
Sovjeterna och fackföreningarna. Lenin kallade decistfraktionen "de
högljuddaste av alla skrikhalsarna" och decisternas plattform för
socialistrevolutionär-mensjevikisk.
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
