- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 15. Utopier i verkligheten /
164

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Över molnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

164

UTOPIER

kulten. Den metoden har despotien alltid använt för
att draga uppmärksamheten från verkligheten till
skenet. En »vernissagedag» var mera i vårt liv än
ett val till kamrarne, en ny pjäs hade mera verklighet
än ett sekularbrott, som ristade samhället i dess
grundvalar. Sédan-dagen ha vi gråtit över, men
vernissagedagen håller oss ännu skadelösa; vi blevo
allvarliga efter kriget, men man skrattade åt våra
tårar från Théåtre Frangais och båd oss vara så
goda fortsätta med att skratta. Då beslöt jag att
skratta åt grinarne. Och jag skrattade, men mitt
skratt var icke roligt, det var bittert, och det blev
min död! Henri, nu äro vi båda döda! Jag har hållit
vårt liktal! naturligtvis till mitt försvar, ty jag har
icke haft någon som försvarat mig. Om fem år minns
man icke mer våra namn! Vårt gagn var jiästan
intet. Vi dyrkade skenet, det sköna och oss själva!
Mitt försök att bli en ny människa började för sent;
kanske i en kommande existens, om det finns någon,
man kan få begagna sin dyra erfarenhet. Vill du
tala vid mig som vid en död? Räck mig din hand!
Så! Du vill inte! Finner du icke nu att vi varit
dårar! Tror du icke framtiden skall bli klokare?
Henri gjorde en ansträngning att tala, men han
fick ingen luft. Hans huvud hade sjunkit ner på
bröstet. Aristide ropade inåt hotellet så högt han
kunde. En domestik visade sig på perrongen, och
bakom honom syntes Henris mor, vilken av ropet
anat något oråd. Ett ögonblick senare stod hon
vid sin sons sida och mätte med de grå ögonen
den oväntade fienden, vilkens närvaro hon minst av
allt önskat. Hon var en lång, styv gestalt med grått
hår, struket tillbaka över en rak, hög panna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:30:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/utopier/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free