Körsbärsträden stå i blom, och gäddan spritter i den lilla vikens vass. Den unge äkte mannen sitter på förstugubron till bondstugan, som han hyrt för sommaren. Frigjord från löskrage och manschetter, ställer han i ordning sitt metspö, under det han inandas den friska majluften, blandad med doften från en tobakspipa.
Hans unga hustru håller på att packa upp kappsäckarna, och barnen leka i trädgården, där tulpander och narcisser nyss slagit ut.
-- Skulle tro det är skönt att vara på landet! utropar mannen. Hvad jag afskyr staden!
Och han pekar åt de rökiga dunster, som äro lägrade vid horisonten åt det håll där staden ligger långt i fjärran.
-- Och bara hösten har kommit, afskyr du landet och sjunger stadens lof, svarar hustrun.
-- Du vill säga, att det är en temperaturfråga.
-- Ja, hvarför inte.
Men barnen komma springande och skrika med full hals:
-- Svalorna, svalorna, där komma de!
Och luften genljuder af kvittret från flyttfåglarna, som komma för att afsyna sina förårsbon, fastkittade under stugans gafvel.
-- Svalorna för ju med sig lycka åt huset, gör de inte det, mamma? frågade lillan.
-- Jo, mitt barn, svarar modern. Och därför ska man låta bli deras bon. Kom väl ihåg det, barn, och märk hur de älska sitt land. De återvända alltid...
-- Till sin första kärlek, ifyller mannen. -- Och de fara sin väg om hösten, alldeles som jag!
Svalorna, som sutto på telegraftråden, hade börjat småprata.
-- Allt är likt sig här, utom att hannen där åldrats något.
-- Vintern måtte vara hård i det här främmande landet.
-- Ja då, om den där vintern kunna sparfvarna berätta åtskilliga gräsliga saker.
-- Då är vår Söder bättre, bara inte de fattiga fellahs satte ut nät för oss för att kalasa på våra stekar.
-- Det är en dålig religion, den egyptiska, som tillåter infödingarna att äta svalor. Då är Nordens religion bättre.
-- Ganska bra land att bo på sommarnöje i, det här nordliga landet, med fäderneslandet har ändå alltid företrädet.
-- Men nog är det i alla fall ett hårdt göra att företaga den här bröllopsresan för hvarje år.
-- Det har varit modernt i många hundra år, så att Norden har blifvit vårt barnbördshus.
-- Man påstår att Nordens folk ställa sin bröllopsresa till vårt land.
-- Just det: man gör återbesök.
*
Andra dadelskörden är slutad, höstregnen ha fått gräsvallarna att grönska på nytt, Nilen stiger, och myggen börjar lägga ägg i den heliga flodens vass.
Den fattige fellahn ligger utanför sin koja och gassar sin krökta rygg i solskenet.
Hustrun är sysselsatt med att mala durra på handkvarn.
De utsvultna barnungarna roa sig med att kasta gyttja i hvarandras bruna ansikten.
-- Aldrig fisk, aldrig fågel; bara durrah! suckar fellahn och sneglar på hustrun.
-- Du ligger och drar dig där, fast svalorna ha kommit tillbaka, svarar hustrun flegmatiskt.
-- Svalorna? Hvad jollrar du om?
-- Jo visst! Jag såg dem i morse, hur de jagade utmed flodbrädden.
-- Nu ska vi min själ äta stek. Fort hit med näten! Allah vare lofvad! Ack, de kära fåglarna, som inte glömma bort sitt fädernesland.
Svalorna sitta på vasstråna och kvittra:
-- Skönt fädernesland, där man äter svalor.
-- Ja, men solen lyser, flugorna ä' bra, landet är godt!
-- För säsongen, ja. Allt är bra i vårt land, utom fågelnäten. Och i alla fall är det vårt land.
-- Vårt andra fädernesland. Ubi bene ibi patria. Där man äter bra,
där är ens fädernesland!
