- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 54. Efterslåtter : berättelser, dikter, artiklar /
104

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genvägar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

104 BERÄTTELSER

ouppfyllda, tycktes ha framkallat en viss besinning.
Tekla kände det och sökte åter liva andarne, hon
talade och talade, tills hon fick feber, men hon
förmådde inte värma sina åhörare. De sutto där med
nedslagna eller frånvända ögon som om de ville
undvika den magiska verkan av hennes stora, svarta
pupiller. Hon talade men ingen svarade, hon lät orden
strömma över dem, men de förblevo kalla. Kännande
sin makt försvinna, förlorade hon jämvikten och utgöt
sitt hat mot den bortgångne i så starka uttryck, att
Berta fann tillfället gynnsamt erinra om att man skulle
älska sina fiender. Tekla förlöpte sig, och vädjade
till statsrådets inflytande på lagstiftningen, bad honom
att sätta i fängelse denna förrädare, som smugit sig in
i deras krets. Statsrådet svarade något kallt, att han
inte hade något inflytande på rättskipningen utan blott
en smula på lagstiftningen. Då Tekla förklarade att
hon inte kunde se någon skillnad däri, förlorade
arkivarien tålamodet och reste sig. Professorn hade redan
tagit sin hatt och sagt god afton även till fröken Berta,
som strålade av bevågenhet och överströmmande
kärlek till de vilseförda.

Överstelöjtnanten tryckte Teklas hand och bad
henne lugna sig. Då blev hon grov och kallade den
bortgångne en skurk, en usling, varpå hela sällskapet
reste sig och försvann. Tekla var den sista, som
lämnade salen, och det var tunga, långsamma steg,
med vilka hon steg ner för trappan, ty hon visste, att
Robert, som lovat hämta henne, väntade på henne där
nere, och allra minst med honom ville hon i detta
ögonblick vara nödgad att tala. Och dock, hon måste,
ty hennes man stod mycket riktigt och väntade. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:41:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/eftersl/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free