Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENVÄGAR 53
till besinning, erinrade hon sig modren och lägger
forskande sin hand på hennes rynkiga panna. Den
är ljum men icke mer varm; hon lägger sitt vänstra
öra mot bröstet, men kan icke höra något, hon går
och tar en handspegel och håller framför den sjukas
mun; spegeln förblir klar. Hon öppnar med fingren
de nerfallna, dävna ögonlocken, som sluta sig över
de vissna kloten. Hon är död!
Efter många dagars och nätters väntan har det
väntade inträffat; det, som var förutsagt, hade skett,
det, som skulle hända, hade hänt. Vissheten hade
vunnits, och oron, osäkerheten var borta och lugn
inträdde.
Tekla öppnade luckorna och tog fram ett par
rena lakan, som hon med nålar fäste upp framför
fönsterna. Det blev vitt i rummet, såsom när första
snön har fallit, och alla föremål stämdes in i en
dämpad död ton. Därpå klädde hon om sig och tog
fram sin svarta klänning; tog bort sina guldörhängen
och sprättade bort det vita från klänningslivet. Var
gång hon gick förbi väggspegeln såg hon sin svarta
figur emot de vita lakanen och kände det hemskt
att vara ensam. Hon slog upp dörren till portgången
och kände sig tryggare; men hon längtade efter någon
att tala med. Döden hade gjort ett tomrum i hennes
liv, och det måste fyllas; döden hade tagit något
ifrån henne, och hon ville ta igen det förlorade och
med en liten ränta; hon ville vända sorgen i glädje
och förvandla förlusten till en liten intäkt för att
gäcka döden.
Klockan blir sex och den nya Portvakterskan
öppnar sin dörr för att gå till mjölkboden. När hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
