Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENVÄGAR 17
vågade de icke se på varandra, och det livliga
intrycket av det skakande skådespelet slog upp igen,
så att de ej kunde komma sig för att tala om det.
På Tekla hade saken gjort ett mycket djupt
intryck, så djupt, att hon ännu gick hemåt över
kyrkogården såsom ovaken. Mörkret hade fallit över
aprilkvällen, och det blåste en ljum sydlig vind, som
ristade de nakna lindarnas spöknippor, mellan vilka
stjärnorna syntes som glitter på julgranens kvistar.
Hon gick steg för steg och höll muftisen framför sig
med båda händerna, såsom om hon bar en vacker
nymålad tavla, den hon var rädd att sudda ner. Ibland
höll hon upp händerna, likasom hon ville betrakta en
målning; hon närmade den och avlägsnade den för
att få synpunkten eller inprägla den; och när hon
sedan slöt ögonen, kunde hon mitt i en mänskohop
se en mörk, rask yngling, som med utsträckta armar
nalkas henne; han sluter henne i sina runda armar,
trycker sitt ansikte mot hennes, så att hon endast
ser ett hårfäste och två öppna ögon, som spruta
in eld i hennes, och i hennes mun inandas en annan
mjuk mun vällukter, och på sin överläpp känner hon
en svag tryckning av ljumt silke. Hon omfattar honom
med sina armar o Ch känner sina darrande kalla händer
värmas av hans rocks varma ylle, hennes kind lutar sig
mot ett veckat, vitt linne, vitt som frälsarens kläder
i förklaringen, och mitt på bröstet lyser en granatröd
bloddroppe, som |är kall och trycker hårt mot hennes
tinning, så att hon vill skrika, men smärtan är så
ljuv och hon trycker sig än hårdare mot den vassa
stenen, så att tinningbenet ömmar. Diärpå hör hon
Mästarens röst: frid vare eder; armarna släppa sin
omfamning, hon vacklar tillbaka såsom ur en sömn,
2. - Strindberg, Ef t er slätt er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
