En vacker hasselbuske stod i hagen. Nötterna voro mogna, när en ekorre kom dit, en strålande augustidag.
-- Det här är min hasselbuske -- sade han för sig själf och hoppade upp på en gren för att pröfva sina tänder på de läckra frukterna.
-- Bort härifrån, din tjuf! -- hördes en svag stämma inifrån busken.
-- Werda? -- ropade ekorren och tittade än hit, än dit.
Snart hade han upptäckt en hasselmus vid buskens fot.
-- Vill du lunka din väg och lämna mina nötter i fred! -- återtog hasselmusen.
-- Dina nötter -- flinade ekorren och angrep nötterna allt hvad han orkade, utan att genera sig.
-- Låt vara, tjuf där!
-- Med hvad rätt, om jag får fråga, tillhör den här busken dig?
-- I kraft af jus primi venientis, den förstkommandes rätt, om du så vill.
-- Mycket bra, min herre, och jag tillägnar mig den i kraft af jus primi occupantis, den först besittningstagandes rätt. Styrkan går före rätten. Jag är starkast, alltså har jag företräde framför dig, ser du!
-- Hvad har ni där att göra? -- pladdrade nötskrikan, ditlockad af bullret. -- Låt bli mina nötter, annars ska du få se på annat!
-- Ursäkta, min herre -- svarade ekorren genast -- men det är jag som nyss har upptäckt den här busken.
-- Att du har upptäckt min buske, det tror jag nog, men med hvad rätt har du bemäktigat dig den?
-- Jag har tagit den i kraft af...
-- Du har helt enkelt tagit den. Och nu kommer jag och tar igen den.
I samma ögonblick nötskrikan skall störta lös på ekorren, faller ett tätt stenregn ned öfver de stridande, som få brådt att kila undan.
-- Så'na rackare -- skreko pojkarna, som kommit dit för att samla nötter -- nu få de ingenting för sitt besvär.
Och gossarna började plocka nötter i sina mössor.
-- Jag tror man har roligt bakom buskarna -- brummade arrendatorn, som nu uppträdde på skådeplatsen. -- Tillåt, herrar tjufvar, att jag gör det hett om öronen på er, så att edra åsikter om den enskilda äganderätten inte må komma på villospår.
-- Vackra spön, de där -- afbröt honom korpralen, som kommit dit med patrullen, och drog sin huggare -- just hvad vi behöfva till fascinerna.
-- Stopp där -- invände arrendatorn.
-- Är ni möjligen egendomsägaren? -- frågar korpralen. -- Nej, det är ni inte! Håll då munnen!
-- Men jag är arrendatorn.
-- Än se'n då! Ni har inte själf rätt till att skära af den där hasselbusken, men det har jag.
-- Skulle lagarna om äganderätt kanske vara upphäfda? -- frågade arrendatorn.
-- För den här gången, min gode man; under vapnen tiga lagarna, och om ni vill följa med mig till egendomsherrn, skall jag visa honom rekvisitionsordern. Här är den.
De gå; men knappt äro de borta, förrän en järnvägsnivellör uppträder i spetsen för en flock arbetare.
Han ställer upp sitt vattenpass, gör beräkningar, tar sikte, skrifver anteckningar och fördelar arbetena.
-- Hugg bort busken där, till en början -- säger han.
Sagdt och gjordt.
-- Med hvilken rätt tillåter ni er att göra skogsåverkan -- frågar egendomsherrn, som kommit till platsen.
-- I kraft af expropriationslagen.
-- Godt, min herre. Var så god.
Och egendomsherrn går, nöjd med denna förklaring.
-- Lagligt ingrepp i den enskilda äganderätten, det där -- säger korpralen.
-- Med den sistkommandes rätt -- utbrister arrendatorn.
-- Nu ska vi skynda oss att expropriera nötterna mumla pojkarna.
-- Jag gör rekvisition -- pladdrar nötskrikan.
-- Kom nu och säg att det finns någon äganderätt -- piper hasselmusen.
