Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11 Kapitlet. Krigslyckan vänder sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansträngningar och många svårigheter lyckades han föra resten af
sitt manskap till byn, banande sig väg genom fiendens led. Här
höll man redan på att bryta upp för återtåget. Utom eget
manskap medförde Ljunggren några och tjugo fångar, dem han tagit
under drabbningen.
Ljunggren belönades med guldmedalj för tapperhet. Själf
berättar han anspråkslöst huru brigadchefen tackade honom för det
han gjort ett så envist motstånd, hvarigenom brigadens vänstra
flygel i det längsta bevarades från öfverflygling. »Jag däremot»,
skrifver Ljunggren, »som väntat snubbor, för det
jag lämnat slagfältetutan order, stod helt
förbluffad. Men så går det till! Man skär lagrar utan att
ana det. Allt i den här världen är tur eller otur.»
När Oravais-dagens kamp var utkämpad var
också allt hopp förbi. Finlands öde var
härmed afgjordt.
Slaget var det blodigaste under hela
kriget. På svensk sida hade fallit 39 officerare och
1,100 man i sårade och döda, men ingen fana,
ej heller någon kanon blef af fienden tagen. Ryssarnas förluster voro i det närmaste
lika stora. I Adlercreutz’ rapport omnämnas särskildt
generalmajor v. Vegesack, öfverstarna v. Platen, Brändström, Cedergren
och v. Essen, öfverstelöjtnanterna de Suremain och v. Otter,
majorerna Ehrnrooth, Björnstjerna, Ulfsparre och friherre Sture,
ryttmästaren Broberg, kapten v. Kræmer samt löjtnanterna
Gyllenhaal och v. Vegesack.
Adlercreutz och v. Vegesack enades om, att det ej kunde
blifva fråga om någon fortsatt strid påföljande dag, hvarför
befallning gafs åt trupperna att under natten tåga bort.
Det blef i nattmörkret ett sorgligt tåg från Oravais, där man
kvarlämnat den sista gnistan af hopp. Nedstämda, uttröttade och
hungriga släpade sig de slagna krigarna fram utan någon ordning.
»Mörkret var sådant», berättar Ljunggren, »att man under
 |
| Minnesstenen vid Oravais. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
