Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han kvällens svala luft, den läskade honom som
ett syrligt och kylslaget vin.
Aldrig förr hade han känt sig så lugn och
lycklig. Lifvet skrämde honom icke mer.
Nu var prologen förbi, ridån gick upp för
det stora skådespelet, men han själf skulle icke
längre sitta som likgiltig åskådare, han skulle
blanda sin stämma med de andras, lida som de,
jubla som de, kämpa för ett mål — hopplöst
måhända, men ändå!
En vindil, nattnordans förelöpare, drog fram
genom trädens tunga kronor, först svag och
tveksam, men så allt starkare, i ett hastigt
crescendo, för att långsamt domna igen. De gamla
träden suckade och våndades som under svåra
drömmar.
Stjärnornas mäktiga här tågade upp,
Karlavagnens skefva linje och Vintergatans väldiga
falang.
De höga, eviga stjärnorna.
Så hade de strålat den natt, då Antonius i
Kleopatras ögon såg mer än den värld han
förlorat. Så hade de blickat ner på Francesca och
Paolo kvällen efter den dag, då de icke läste
mera.
Hur litet ocli futtigt blef inför dem allt det,
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
