Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 M I CHAIL SOSTJENKO
sittande i det angränsande rummet, för att Subov
skulle slippa se det usla hjonet.
Jag lade ett brödstycke i hans hatt och viskade
sakta: Gavrila Vasiljevitj...
Han log listigt, fnös, såg på mig och gick bort.
Jo, det var Gavrila Subov. En underlig, ovanlig
människa! Den siste herren, som egentligen skulle
ha levat i Katarinas tidevarv.
Jag tänkte just gå min väg, men då kom plötsligt
en liten gubbe fram till mig. Han var snygg,
prydligt klädd, i syrtut. I handen höll han en matta — till
salu.
Gubben snöt sig i en skär näsduk, ordnade slipsen,
hostade och sade hövligt:
— Förlåt, ärade kamrat, ni behagade tilltala
Gavrila Vasiljevitj... Känner ni denna människa?
— Ja, svarade jag. Jag träffade honom en gång...
— En gång! skrek gubben åt mig. En gång! Bara
en gång? Då vet ni alltså ingenting om honom?
— Jo, svarade jag, jag har hört talas om honom
lite.
Gubben såg förargad på mig.
— Och vet ni, att han brände ner sitt gods
Subovo?
— Brände ner Subovo? Nej, det vet jag inte.
— Det vet ni inte! utropade gubben åter och
svängde med armarna. Ja, då vet ni ingenting... Och
vet ni något om Lenjka? Och hur Gavrila Vasiljevitj
piskade upp furst Muchin?
Gubben skrattade svagt, hostade, drog fram sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
