Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. En solens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett utrop från de svarta i fören kom de båda
männen att titta utåt sjön. Rundt om den närmaste
landudden, en kvarts mil borta, tätt utmed revet,
kom en paddlande lång svart kanot i sikte.
»Goomagrabbar från nästa hamn», förklarade
styrmannen.
En av de svarta kom akterut, han trampade det
heta däcket likgiltigt som en människa, vars nakna
fötter ej känna någon hetta. Även detta var en plåga
för Griffiths, och han slöt till ögonen. Men i nästa
ögonblick voro de vidöppna igen.
»Vit herre komma med Goomaman», sade den
svarte.
De bägge männen reste sig och tittade på
kanoten. I aktern kunde man tydligt se en vit mans
filthatt. Styrmannens ansikte fick plötsligt ett
oroligt uttryck.
»Det är Grief», sade han.
Griffiths övertygade sig med en lång blick och
framstötte en ilsken svordom.
»Vad har han här att göra?» frågade han . . . han
frågade styrmannen, det glödande havet och himlen,
det obarmhärtiga solskenet och hela det överhettade
och skoningslösa universum, varmed hans öde nu
var förknippat.
Styrmannen började fnittra.
»Jag sa’ er ju att ni inte kunde reda er med det
där», sade han.
Mr Griffiths hörde ej på.
»Så rik han är, ger han sig ut på språng som en
indrivare», utbrast han nästan utom sig av förbitt-
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
