Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kap. 32. Hästar i sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
374
Elsa hade förordnat, att mor Kitta skulle äta middag på Stora
Högåker hvarje torsdag. Detta skulle vara till tack, för att
mor Kitta hyst Elsa hos sig första tiden efter grefve Lohufvuds
död.
Af mor Kitta fick Elsa veta litet om det, som hände och
skedde i trakten. För öfrigt var hennes enda förströelse att
promenera i den dystra parken, hvilket hon dock sällan gjorde, ty
den hade ju för henne ett minne, som hon ej ville upplifva, att
företaga åkturer och att hvarje söndag fara till kyrkan.
Något umgänge med egendomarne i Värmland hade hon ej,
ty hvilken ville väl umgås med en — uppkomling!
Beklagansvärda Elsa!
*
Sedan man hört en genialisk predikan af pastor Frisell,
begaf sig herrskapet från Venersholm på hemfärden och hade då
nöjet att få med sig prosten och pastor Frisell.
Men just som gumman Rebeckas väldiga kaross skulle från
kyrkvägen svänga upp på stora landsvägen, skyggade den ene af
hästarne till och hoppade ur linorna.
Kusken sökte hejda honom med tömmarne;men det var, som
om en koller hastigt gripit hela spännet. Hästarne trängde sig
åt sidan och ryckte vagnen till dikeskanten. Det ena hjulet åkte
af sin egen tyngd öfver kanten, och damerna, som sutto inne i
åkdonet, kände med fasa, hur den oformliga vagnen började luta.
Gumman Rebecka skrek så gällt, som om man knipit henne
med en tång.
Fröken Almkrona, som sällan ville gifva efter för någon,
upphöjde också sin stämma i afsikt att öfverträffa gumman
Rebeckas i styrka och uthållighet af nödropen.
Hästarne blefvo ännu mer skrämda af dessa skrik, och så
helt plötsligt vändes hela vagnskorgen öfver ända.
Remmarne sprungo af, så att själfva kuren i karossen
störtades upp och ned i diket, medan hästarne skenade utåt
landsvägen med underredet och kuskbocken, där kusken Olle nu ensam,
satt kvar lik en framåkande Faeton[1].
Fröken Almkrona rasade värst af alla de stackars fruntimren,
[1] Faeton var i grekiska mytologien sonen till Solens gud, hvilken en gång stjälpte med solvagnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0374.html
