Irrande moln ha fastnat vid bergets brant,
ändlösa timmar stå de i tystnad och vänta:
vill dem en jagande vind över slätten strö,
skola de stiga med solen högt över topparnas snö.
Irrande moln ha ställt sig i solens väg,
vardagens sorgefanor hänga så tunga,
nere i dalen går livet med släpande steg,
en flygels toner ur öppnade fönster sjunga.
Lapp på lapp är dalens brokiga matta,
fast som socker är höjdernas eviga snö...
Vintern stiger sakta ned i dalen.
Jättarna le.
