Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En pojke för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om prostens Hilma. Det är en rar tös, och han
kunde nog få henne om han ville — så mycket
vet jag.
— Ja, sa han, nätt och godt ser hon ut och
sjunger och spelar bra, både fortepiano och orgel, och
är flink i sina händer och är inte rädd att ta i. Men
hon törs inte tänka själf: då skulle hon känna sig
som ett får på blankis. De ha alltid inpräntat hos
henne hvad hon får tro och tänka, och hon har hela
sitt lif gått och sagt efter andras tankar.
— Det kan du då omöjligen veta, sa jag lite
stött, för jag tyckte han var orättvis mot den snälla
flickan. Tankarna kunna väl vara hennes egna, fast
de gå i samma spår som hennes fars.
— Nej, mor! sa han. Den, som tänker själf,
har aldrig precis likadana tankar som någon annan.
Det är liksom där aldrig på ett träd finnas två blad,
som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två
flickansikten ä riktigt lika hvarandra. När hon talar,
är det ju nästan som hon läste ur ett af faderns
predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne
utantill.
Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag
är så glad, så glad — en börjar ju ändå bli gammal
så smått, och det känns i alla fall bra skönt att veta
honom väl i hamn, när stunden är inne att man ska
skiljas hädan.
För en tid sedan voro vi på julkalas hos Mårten
Anders i Stendala. Och där var mycken ungdom
samlad både från fjärran och när. Bland många
andra voro där kyrkovärden Bengt Eskilsson och hans
kvinna och hans bägge döttrar. Modern var i unga
dar den grannaste tös i hela häradet, och döttrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
