Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Träbearbetningsmaskiner, av Gunnar Nygren - Cirkelsågar - Cirkelsågklingor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cirkelsågar
Följande allmänna regler över sträckningens storlek hos
cirkel-sågklingor kunna anföras:
1. Små cirkelsågklingor fordra mindre sträckning än större.
2. Ju högre skärhastigheten eller ju större matningen är, desto
mer sträckning fordrar sågklingan.
3. Klingor för mjukt trä fordra större sträckning än de för
hårt trä.
4. Tunna blad sträckas kraftigare än tjocka.
5. Vid sågning i fruset virke skall sträckningen vara något
mindre än vid sågning i rått virke.
6. En tunn och snabbgående klinga förlorar sin sträckning
fortare än en tjock och långsamt gående.
Cirkelsågklingorna förlora så småningom helt naturligt sin
spänning, dels genom påfrestningarna vid arbetet och dels genom
de ständiga omfilningarna. Den sistnämnda orsaken torde vara den
vanligaste. Omfilningarna och därmed diameterminskningen
medför, att klingdelen under periferien så småningom blir fastare och
hela klingan till slut sträckningslös. Den inre delen av klingan
måste därför åter göras lös, för att klingan skall få sin rätta
sträckning.
Vid undersökning av sträckningen hos en cirkelsågklinga
placeras denna horisontellt på riktstädet enligt fig. 524. Sågklingan
upplyftes så, att den endast vilar på de periferiska delarna, och
riktlinjalen placeras på klingan, som figuren visar. På en klinga,
som förlorat sin spänning, falla de periferiska partierna ned och en
ljusöppning uppstår mellan linjalens och klingans yttre delar. På
en klinga med riktig spänning falla däremot de inre delarna ned,
och en ljusöppning bildas, som är störst i centrum av klingan.
Ljusöppningens storlek är ett mått på klingans spänning. Med
hjälp av någon mätanordning, t. ex. en graderad kil, som instickes
under linjalen, kan sträckningens storlek noggrant uppmätas.
Vid undersökning av en klinga, som skall riktas, utmärkas de
eventuella delar, vilka på fackspråk betecknas som »lösa»
partier. Vid sträckning av klingan använder man rundhammaren.
Klingan hamras enligt det i fig. 526 angivna schemat och på
båda sidor. De »lösa» partier, som finnas på klingan, hamras
dock ej. När klingan undergått en första uthamring, undersökes
den på nytt med riktlinjalen, och om ljusöppningen då på något
ställe är mindre än på den övriga delen av klingan, underkastas
detta parti en lätt hamring.
När man anser, att klingan är bra, uppsättes den på en spindel
och föres sakta runt. Om klingan är rätt sträckt, skola samtliga
741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
