Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelsen om den tyska hunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fnittrande i ett hörn med händerna på magen. Jag öppnade dörren,
alla ser på mig, jag kliver in, jag säger:
– Ursäkta mig, känner ni till något hotell med...
Längre hann jag inte. Den närmaste av skatspelarna, den som
höll schäfern kopplad, släppte hunden. Det var en stor best. En
tysk polishund. Jag försökte hinna ut genom dörren. Men jag
hann inte, den högg mig i baken. Alla skrattade. Mannen med
hunden kallade på sin schäfer och strök den över ryggen.
Jag stod där och höll vänster hand om skinkan och blodet
rann mellan fingrarna och jag såg naturligtvis löjlig ut och
utmanade det nordtyska sinnet för humor och alla skrattade de.
– Sätter ni hundar på folk? sade jag.
Sedan talade jag om för dem vad jag tyckte om sådana som
satte hundar på folk. Utanför Förbundsrepubliken Tysklands
gränser var det ovanligt att man för ro skull hetsade hundar på
resenärer som frågade efter vägen. Jag pekade på hunden och
sade vad jag menade om inavlade och bitskt nervösa tyska
schäfrar som fått lika felaktig dressyr som tandställning. Blodet rann
utefter benet och de satt där flinande med korten i hand och jag
sade vad jag tänkte om deras flin; endast i en av undersåtlighet
präglad korpralskultur är det skrattretande att se en annan
människa blöda, sade jag. Då slängde skatspelama korten i bordet.
De reste sig upp. Hunden morrade. Kvinnan slog händerna för
ögonen. Men jag hann ut genom dörren och in i bilen och kom
iväg innan skatspelarna fått tag i mig.
Vi kör in i Lübeck. Så småningom hittar vi en polisstation.
Därifrån tar man kontakt med sjukhuset. På sjukhuset blir jag
omplåstrad och får en spruta. Efteråt säger läkaren:
– Kände ni hunden?
– Nej, säger jag.
– Då måste ni låta polisen ta reda på hunden. Det går rabies
här. Vi måste veta om hunden är frisk.
Jag tar mig tillbaka till poliskontoret. Egentligen hade jag
velat åka till hotellet, men jag ville klara ut den här
rabieshistorien. När jag kommer in på polisstationen reser sig den gråhårige
polisofficem. Jag säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
