- Project Runeberg -  Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut /
101

(1887) [MARC] Author: Ernst Trygger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

101-

den af oss gjorda tolkning af berörda författningar är riktig,
har lagstiftarens mening med desamma aldrig varit att begränsa
domarens rått till fri bevispröfning utan blott att för olika fall
olika reglera bevisbördans fördelning mellan innehafvaren och
den förmente utfärdaren af den skriftliga handlingen.

Alltid var emellertid den, som grundade sin talan på den
skriftliga handlingen, skyldig att bevisa namnteckningens äkthet:
Först då denna stod fast och man skulle gå vidare, visade sig,
på sätt i noten är angifvet, den i nämnda författningar föreskrifna
formens iakttagande af betydelse för bevisbördans fördelning.

Detta leder oss in på en vigtig skilnad mellan olika privata
handlingar med afseende på äkthetsbeviset för dem. Denna
beror nemligen derpå, om handlingen är försedd med utfördarens
MMderskrift d. v. s. namnteckning under handlingen eller ej.
Derest handlingen nemligen icke är undertecknad af den förmente
utfärdaren, måste innehafvaren, i händelse af bestridande,
ådaga-lägga, att handlingen i sin helhet härleder sig från den förre d. v.
8. att utgifvaren vare sig sjelf skrifvit den eller att den
nedskrifvits af någon annan på utgifvarens begäran. Fins åter
utfärdarens namnteckning under handlingen, måste vi anse, att vår
svenska rätt, liksom så många utländska lagar"), tillsvidare
begränsar innehafvarens bevisskyldighet till att gälla blott
underskriftens 2) äkthet. Ar namnteckningens äkthet af utfärdaren
lemnad obestridd eller rent af erkänd, eller har bevis förebragts,
som öfvertygat domaren om dess riktighet, blir utfärdaren,
derest han påstår, att han visserligen skrifvit namnet, men ej satt
det under handlingen, utan att hans namnteckning blifvit
missbrukad genom skriftens sättande öfver densamma3), eller att den

’) Se Hahn a. a. b. 328.

2) Om denna bör innehålla utfärdarens såväl för- som efternamn eller endast
ettdera eller om någon annan benämning är tillräcklig, har domaren att afgöra
efter hvad som med afseende på hvarje slag af skriftliga handlingar kan vara
vanligt. Icke heller C. P. O. har derom någon särskild bestämmelse. Se
Sikbbn-haab, »Kommentar zur dentschen Civilprozessordnung», Leipzig 1877, s. 424.

’) Påstår han deremot, att han visserligen satt sitt namn under den
ifrågavarande skriften, men att han dervid icke känt till dess innehåll eller blifvit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:17:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skriftliga/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free