Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
plats för »Erkenntnissgrund». Frågan, om man i ett visst fall
kunde tala om bevis eller ej, blefve således att afgöra, efter
huruvida förhandlingsmaximen eller undersökningsmaximen varit
bestämmande i fråga om det förevarande öfvertygelseskapande
materialets införande i processen. Någon väsentlig skilnad mellan,
•ett »bevismedel» och ett »kunskapsmedel» kan man ej uppspåra,
och Hetjsler sjelf erkänner, att i sjelfva verket olikheten blott
omständigheter, för hvilka han är bevisskyldig, draga sig tillbaka bakom
erkännandets odelbarhet (jfr Bonniek, »Traité des preuves», Paris 1873, I s. 454;
»Enfin, à part la circonstance de dol, la règle de l’indivisibilité ne re^oit
d’application que là o ii la partie adverse, ne pouvant alléguer d’autre preuve
que l’aveu, est obligée d’acoepter ou de rejeter en entier la déclaration sur
laquelle elle se fonde. Il en est autrement si oette partie a d’autres moyens
légaux de prouver son droit: alors l’aveu qualifié, et surtout l’aveu complexe,
n’ont pius qu’une, importance accessoire: dans le système contraire, il serait
par trop facile de paralyser les moyens de la partie adverse, au moyen d’un
•avéu partiel, dont il lal serait interdit de modifier la teneur»). Denna
uppfattning torde visserligen delas äfven af de svenske jurister, som hylla teorien
om det qvalificerade erkännandets odelbarhet (jfr Naumann, »Angående
skilnaden-i civilprocessen mellan ett qvalificeradt erkännande och en invändning»
i N. T. X s. 634 f.; Naumann tager qvalificeradt erkännande i samma
betydelse, som >l’aveu qualifié» i inskränkt mening fattas af de franske juristerna.
Jfr N. T. XVII s. 472, N. J. A. VII s. 36, hvarest ett qvalificeradt erkännande
i den mening, vi fatta detta uttryck, icke är tillstädes, utan blott ett nekande
per potitiqnem. Nobdlings, »Förhandlingen om rätt», s. 25 f., qvalificerade
erkännande är enligt vår terminologi icke något sådant, enäT motparten enligt
Nobdlinos åsigt om bevisbördans fördelning är bevisskyldig för alla i
erkännandet ingående moment. Att under sådana förhållanden, äfven om motparten
på annat sätt bevisar vissa moment af det erkända sakförhållandet, den
erkännande dermed ioke får på sig öfverflyttad bevisskyldigheten för de öfriga,
hvilkas tillvaro han förnekar (jfr s. 23), är något, som tydligen icke kan
dragas i tvifvelsmål). Hen oaktadt således de svenske jurister, hvilka
hylla teorien om erkännandets odelbarhet, i likhet med den franska
rättskipningen låta erkännandets odelbarhet gälla endast så länge, tills motparten
på annat sätt bevisar de moment i det erkända rättsfaktam, för hvilka han
var bevisskyldig, blir likväl regeln om odelbarheten långt fördelaktigare
för ’den erkännande och betydligt menligare för hans motpart enligt svènsk
rätt än enligt fransk rätt, och detta oaktadt de inskränkningar i fråga om
vittnesbevisningen, som i den senare förekomma. Grunden till detta
förhållande är, att enligt fransk rätt den, som afgifvit det qvalificerade
erkännandet, genom bjuden ed kan tvingas att sjelf edligen förneka eller låta
motparten med ed bestyrka de för den erkännande ofördelaktiga momenten
af det erkända sakförhållandet. Jfr Mittebmaieb i Archiv fiir die
clvlliat-ische Praxis XVI s. 84—106.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
