Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 404 —
omi, vidi, vici; hans kärleksäfventyr äro beryktade
bland alla nationer, äfvensom hans samling af af de
vackraste barn, dem han till en stor del hade med
furstliga qvinnor och dem han lät uppfostra såsom sina. Men
denne man, hvilkens svagheter ligga i så öppen dager
och som äro så lätt att tadla, besitter äfven en
trofasthet och en-krvaft, som liknar den högsta ingifvelse, en
osläckligt fammande brand. HKänslofulla människor
kunna ofta gripas af ett innerligt vemod, när de se sådana,
för de största bragder och människoverk födda, män
knappt uppfylla hälften af sitt lifs bestämmelse, utan
blifva med alla sina lysande egenskaper utsatta för
mängdens hån, hvilken alltid dömmer endast efter
följderna. Hade Gustaf 3:dje lefvat längre eller hade
Armfelt blifvit född i England eller Frankrike, skulle han
hafva framstält för sina samtida i en helt annan dager.
Han är en af dem, till hvilka man känner sig
oemotståndligt dragen. I en fri stat, under en stor konung
eller bland ett revolutionärt folk hade han blifvit en utmärkt
medborgare eller anförare. Men omgifven af ljumma
och trångbröstade människor, af inskränkta eller
mekaniska hufvuden, måste Armfelt ofta synas sämre än de
dåliga; han måste än synas för varm, än för kall, än
för bhastig, än för längsam; ty geniet bar alldrig
medelmåltans instinkt att anse det halfva för helt, fusk
för mästerverk. Derföre begår det galenskaper och
öfverdrifter, då det ej kan verka genom sig sjelft eller
bryta sin egen väg.
Gustaf Adolf försatt alltså hela långa vintern 1807
hos Toll, eller läg — såsom man uttryckte sig — i
hans händer, hvilket likväl ej så alldeles var. Han satt
där, förargade sig öfver Fransosernas lycka,
underhandlade med Engelsmännen, emottog och utfärdade
rapporter och hade hvarken krig eller fred. De flesta af bans
omgifning önskade väl fred, men på hvad sätt, det visste
de lika litet som han. Om de ock kände konungens
motvilja för fred med Frankrike, så "boppades de, att
draga sig fram så länge, tills en möjlig sakernas
vändning gåfve utslaget. De glömde, att den svage måste
i sammanträffandet med de mäktige, om han ej rent af
vill krossas, vara rigtig vän eller fiende. Skulden för
denna glömska emot konunog och fädernesland faller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
