Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXII. Huru mitt äventyr började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland snåren. Natten var nästan inne, då jag lade handen på
dess skrovliga sidor. Rätt under den fanns en liten
gräsbeväxt sänka dold av bankar och en tät underskog, som växte
där i riklig mängd; och i denna däld stod ett litet tält av
getskinn, liknande dem zigenarne föra med sig.
Jag gick ned i sänkan, lyfte upp sidan av tältet, och där
låg Ben Gunns båt — konstlös i ordets fulla bemärkelse:
en oformlig, sned och vind stomme av segt trä och spänd
över denna en betäckning av getskinn med håren inåt.
Farkosten var ytterst liten, till och med för mig, och jag kan
knappast tro, att den kunde ha burit en fullväxt karl. Den
hade en toft anbragt så lågt som möjligt, ett slags fotspjärn
för rodden och en paddelåra att ro den med.
Jag hade då icke sett någon korakel — ett slags båt, som
de gamla britterna begagnade — men sedan dess har jag
sett flera, och jag kan icke ge er något bättre begrepp om
Ben Gunns båt än att säga, att det var den sämsta korakel,
som någonsin tillverkats av människohand. Korakelns
stora fördel ägde den likväl, den var ytterst lätt att bära.
Nu, då jag funnit båten, borde jag, tycker man kanske,
för den här gången fått nog av att driva omkring; men en
annan idé hade emellertid fötts i min hjärna och hänförde
mig till den grad, att jag tror jag skulle ha verkställt den
mitt för näsan på själve kapten Smollett. Det var att under
skydd av nattens mörker smyga mig ut, kapa Hispaniolas
ankarkabel och låta henne driva i land, var hon behagade.
Sedan myteristerna blivit tillbakaslagna på morgonen, var
jag säker på att ingenting kunde ligga dem närmare om
hjärtat än att lätta ankar och gå till sjöss; att förekomma
detta, tänkte jag, skulle vara en god sak, och då jag nu sett,
hur de lämnade sin vakt ombord utan en båt, trodde jag
planen kunna verkställas med föga risk.
Jag slog mig ned för att invänta mörkret och åt ett
duktigt mål skorpor. Det fanns ej på tiotusen en natt så
gynnsam för min plan. Dimman hade nu gjort himmeln alldeles
osynlig, och när de sista strålarna av dagsljus försvunno,
lade sig det svartaste mörker över Skattkammarön. Då jag
slutligen tog korakeln på axeln, och snubblande trevade
mig upp ur hålan, där jag ätit min kvällsvard, voro endast
två punkter synliga på hela ankarplatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
