Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 »VESTERMANS TIMOTEJ. »
Gubben såg svåra betänksam ut där han stod, och
jag tyckte det kunde vara skäl i att säga honom ett trö-
stande ord i hans stora bedröfvelse.
»Hur står det till, nämndeman?» frågade jag, i det jag
närmade mig och slog honom på axeln.
»Asch, det ä’ bara nschligt me’ alltihop!» svarade han
och slog framför sig med handen.
»Hur så då? Är nämndeman sjuk?» frågade jag
vidare.
»HSTej, inte för det, inte! Men det ä’ det här elemen-
skade vädre’! En ä’ ju inte människa te få in nånting,
vet jag!»
»Å, det blir nog bättre,» tröstade jag; »barometern
har stigit i natt.»
»Har han ock?» frågade gubben och såg litet kryare
ut; »är det säkert, det?»
»Ja, fullkomligt säkert!» svarade jag, men förteg där-
vid visligen, att den hade börjat falla igen vid half åtta-
tiden; »så nu blir det nog uppehållsväder!»
»Ja, det vore väl det —• te minstingen för potatisen ! »
fortfor nämndeman; »för si hafren, den —»
»Tror nämndeman verkligen att den har tagit skada?»
»Ja då,» återtog gubben med en djup suck; »det går
allt med den som det gick med Yestermans timotej!»
»Ja, hör nu, den där Vestermans timotej!» inföll jag
hastigt, »hur var det egentligen med den? Jag har hört
så mycket talas om den.»
»Har herrn? Ja, då vet herrn fäll hur det gick
också!» svarade nämndeman helt kort och skyndade sig
bort med långa steg, för att se om hafren hade stått sig
bättre längre upp vid öfversidan af vreten, där skogshultet
tog vid, och så stod jag där igen med min otillfredsställda
nyfikenhet.
Strax därpå blef det inflyttning af, och Vestennans
timotej blef undanskjuten af så mycket annat. Den långa
vintern kom med sitt innesittande och sitt bullrande stads-
Iif 8å olika det friska, rörliga, korta sommarlifvet därute
bland kobbar och skär — ett Iif som man knappt hinner
sätta sig in uti, förrän det redan är slut, men af hvars
minnen man ända lefver den dystra vintern ut, till dess
vårvindarna börja susa i trädkronorna och bofinkarna börja
sjunga sin alltid unga strof i de gamla lindarna i Humle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
