Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Shelley rodnade starkt. Han kände det och blev
förtretad på sig själv. Den var så förarglig, denna
benägenhet för att rodna, som hans skolkamrater brukat håna
honom för. Just i detta ögonblick, då två damer visat honom
fortroendet att vilja höra hans åsikter i en sä stor och på
samma gång så delikat fråga, såg det verkligen alltför
barnsligt ut att rodna som en skolflicka.
Nå, han måste emellertid uttala sin mening i ämnet.
Och något stammande började han utveckla, hurusom han
ansåg kärleken vara den intensiva dragning en
människosjäl känner till en annan sjal, som är besläktad med henne
själv.
— Just det tror jag också, inföll Eliza med sin något
högljudda stämma. Ni har så rätt, mr Shelley, och ni
säger det så utmärkt vackert och fint.
Harriet slöt ögonen och förde handen uppåt pannan
med en plågad min.
— Känner ni er sämre? frågade Shelley orolig.
— Jag tror det är för mycket för mig, sade Harriet
med matt stämma, att höra på er bäda — att höra två
röster, menar jag. Jag känner, att huvudvärken blir
värre.
Shelley rusade upp.
— Jag skall genast gå, sade han brådskande. Förlåt
— jag har visst tröttat er.
Men miss Westbrook grep honom i armen och drog
honom med milt våld äter ned pä taburetten.
— Bliv kvar, mr Shelley, sade hon. Det är jag som
ska gä. Ni kan göra henne gott med eder upplysta
konversation, men, som Harriet säger: det tar pä ens nerver
att höra flera personer tala, när man är sjuk. Jag får i
alla fall lov att gå ned och ordna med supén. Min far
har just några vänner hos sig i kväll.
3—191224. Roos, Ett diktaröde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
