- Project Runeberg -  Västerut. Skisser och noveller /
41

(1907) [MARC] Author: Hilma Angered-Strandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nitälskan.

Fru Brogren sträckte halfva sin runda, frodiga kropp
ut genom fönstret och ropade ifrigt på Tore-Peter, som kom
sakta körande uppför backen nedifrån sjön.

— Hör Peter — stanna litet. Vill han inte vara
beskedlig låta Kristin Dörth följa med till prostgården? Han far
ju ackurat förbi.

Tore-Peter grinade i det starka solskenet och lyfte på
mössan.

— De’ kunne a’ stå te’ frua. Jä ska in ett tag på
konsulns kontor, så ho kan väre klar när kvarten ä gången-

— Tack ska’ han ha, Peter. Men hör — kom hit litet
närmare.

Fru Bogrens små, tindrande ögon foro snabbt nedåt
gatan, då hon halfhviskade:

— Peter kan gärna hålla där uppe vid liden — bortom
smed-Olles, det behöfs ju inte skrikas om den här saken öfver
hela stran’na.

— Va de’ likt sej! — Jä’ ska’ tie still å inte knyste.

Peter satte sig med en liten munter blinkning upp i
kärran och knogade längre upp för backen. Han tänkte både ett
och annat. — No ä’ de’ nogge satans prästetyg, ho har för
sig igen, gick det egentligen ut på.

Fru Brogren vände sig inåt rummet och log belåtet.
Hennes runda, breda ansikte var rödt af ansträngningen och
det stickande solskenet. Det tog sig fult ut emot håret,
som var linfärgadt och så glatt och slätt, att det föreföll, som
det varit fernissadt. Hennes ytterligt feta figur kom henne att
röra och vända på sig så trögt och långsamt, att man fick
intryck ja,rf något nästan stillastående, oflyttbart. Halsen var
mycket kort och tjock. Hon bar hufvudet styft och rakt och
vände aldrig på det utan att äfven vända hela kroppen.
Hennes små feta händer voro bländande, nästan sjukligt hvita

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:38:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shavaster/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free