Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skulle folket snart komma hem”? var den alltjämt återkom-
mande frågan, och med den i tankarne slumrade jag in.
Hur länge jag sofvit. visste jag ej, men då jag vaknade
stod solen vid skogstopparne i vestra höjden. Jag spratt
upp som slungad af någon osynlig makt, snurrade om ett
par tag och vardt fullt vaken. Hur hade jag kunnat sofva
så länge! Jag såg mig om och trodde folket nu vara hemma.
Men nej! Der stod stören orubbad: ingen hade återkonimit.
Nu blef jag orolig och ropade flere gånger, men fick ej
svar. Hvad skulle jag nu taga mig till, då ingen visade
mig vägen och det snart var natt? Ligga kvar? Nej, fram
skulle jag. Gå åt öster och litet på norr, hade förvaltaren
sagt, tills du får se Kymmensjön. Så skulle jag göra; men
då solen gick bort, hvar hade jag öster då? Och om stjär-
norna ej komme fram”? i
Det började bli kusligt, och jag bannade mig sjelf för
det jag gått ifrån Jan. Och nu var jag hungrig till. Bäst
taga sig en bit. Det gick ej lång tid åt; men oron växte
under det jag tuggade. Så småningom kommo sagorna om
jättar, troll, skogsfrun och tomtegubbarne mig i minnet,
och så om björnar, vargar och andra odjur, draken icke
till förglömmandes. Hu! Måtte folket snart komma hem!
Nu reste sig Stille, såg nedåt vägen, viftade litet på
svansen, och se! der skymtade en näfverkunt fram genom
grindspjälorna: der kom någon. Jag hade så när skrikit
af glädje då jag kände igen trindmössan och det grå håret:
det var Jan!
Han kom säfligt genom grinden, stängde den omsorgs-
fullt och kom tyst som en ande med den glidande och vag-
gande gång som är finnarne egen uppför backen. »Hvarför
sprang ho ifrån mig?» sade han; »är ho längre nu än jag?»
Derpå svarade jag endast med att meddela Jan, att här vid
Eken vore ingen hemma, och att Jan vore mycket välkom-
men, och tackade honom för det han uppsökt mig. Jan
slog sig ned i gräset, tände pipan och upptog från sin
kunt ett par mjuka näfverskor. »Tag hit kängorna,» sade
han, »och sätt på sig skorna; de äro lättare att gå med.»
— »Tack, Jan; men kängorna få ej rum i min väska.» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
