Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja,» blef svaret, »jag har varit sårad själf och hjälpt
andra sårade.» Den främmande mannen gaf Pavo en blick
den han ej förstod, men tyckte såg god och välvillig ut.
»Ni söker land här i skogen,» sade mannen. »Jag vill
visa er dit där ni finner sådant.»
»Förmår du begifva dig af genast? Då må du gå så
långt du kan och så snart du kan, ty det är icke skäl vänta
tills karlarna inne i stugan vakna. Vi äro redo att följa
dig.» — »Tack!» sade mannen ännu en gång; »äfven jag
är redo.»
Pavo gick då och hämtade hans säck och hängde den
ofvanpå sin egen, sägande, att säcken kunde han väl näppeligen
undvara. Men bössan vågade Pavo ej återlämna, den måste
stanna hos finnarna. »Gifvet,» blef mannens svar.
Den frigifne fången tog nu ledningen och gick mot för-
modan raskt nog tills mörkret var nära, då finnarna ombe-
styrde nattlägret så godt omständigheterna tilläto.
Följande morgon begaf man sig åter af, och vid mid-
dagstiden stannade vägvisaren vid ett tätt snår fullt af
vindfällen.
»Vi äro nybyggare,» sade han. »Mitt hem är icke så
bra som det kunde vara, men jag har dock ett hem, och
det har jag aldrig förut ägt. Följen mig!»
Därmed började han krypa in i snåret, och då detta
sätt att komma fram var tämligen vanligt i den tidens
skogslif, följde de unga efter på samma sätt. Efter några
minuter kom man ut på en liten öppen fläck. Här reste
sig den okände och slog med en sten några slag på en
gammal torr fura; det ihåliga ljudet hördes tydligt ett stycke
bort i skogen. Något svar på signalen hördes icke, men
finnarna förstodo, att de nu vore nära deras följeslagares
hem. Deras förmodan bekräftades snart, ty de sågo nu
en ljusning i snåret, och omedelbart därpå hunno de en
afröjd plats, i hvars midt en jordkoja var uppförd.
I dörren stod en kvinna, och i det bruna gräset kröp
en liten flicka. Vid anblicken af de tre männen drog kvinnan
sig in i kojan, men kom strax ut igen då den okände ro-
pade: »Vänner!» Men när hon såg honom bära ena armen
i band och saknade hans bössa, blef hon helt blek. »Blif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
