Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 26. Utför forsarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
Flickan finge sofva i båten om så behöfdes. »Nu fara vi,
Karna,» sade han; »du får äta i båten, kom!»
Färden nedför floden var för Karna en hvila. Visst
räddes hon ibland när vågorna slogo in i båten då de färda-
des genom forsarne, men då hon såg Pecka lugn, oroades
hon föga. Det var oroligare i sådana forsar der Karna
icke fick vara med i båten, utan måste bära sakerna och
Pecka for ensam, men så funnos också forsar der vågorna
icke voro höga, men strömmen strid, så att båten rusade fram
likt en springande elg. Der hissnade Karna och fann ett
stort nöje.
Så landade man vid Björkudden, der gamle Peckelan
jemte en främmande karl stod väntande på Pecka.
Karna anmodades gå in i pörtet, och genast sade Pec-
kelan, att Peckas vistelse hos honom denna gång icke borde
blifva lång, ty här var bud att man hade fått kännedom
om att en hel hop dalbykarlar vore i begrepp att draga
vesterut, under det en annan hop tänkte sig norrut. Man
hade anledning tro, att de hade onda afsigter emot finnarne,
ehuru pratet gick, att man sett norrmän vid gränsen. Pec-
kelan jemte närboende finnar ämnade sig gå emot sven-
skarne till Höljoset, och nu bad han Pecka skynda förut
och meddela, att Peckelan och kans grannar ginge öfver
Hvitberget. Vidare skulle Pecka skynda till Vedalajnen
för att bistå denne. Der borde de ombesörja att de södra
och vestra finnarne finge bud och vore på sin vakt. Vore
fara å färde och de behöfde hjelp, vore rök från Enberget
under dagen och eld under natten tecken att de behöfde
bistånd. »Kickelan” här följer dig. Din båt får du upp-
offra. Tag den, äro ni fort framme. Jag fruktar icke att
bedja eder taga efter elfven, ty ni båda gå nog utan fara
genom Varåforsarne; adjö pojkar!» och dermed gick han in.
Några minuter derefter voro de båda unga finnarne på
väg, förda af den mäktiga floden. Kickelan var uppfödd
vid elfven, kände väl till den, och derför tog han ledningen
af båten, och innan mörkret inbröt hade de djerfve männen
passerat de fruktade forsarne och landade vid Höljoset.
Der framförde de till en postande karl sitt ärende och be-
gåfvo sig vidare till Kickelans hem, der männen ansågo det
”NOREENISEIENUNE RENEE NN SEEN NE NES
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
