Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPPRODD FÖR LIFVET. 143
Likaså gjorde Tarwen och jag. Då vi vände, fingo vi
full visshet om att ryssarna icke ämnade låta oss färdas i
frid, ty genast vek en af deras båtar af för att afskära oss
vägen till stranden och skogen, men då skrattade Oinonen
och ropade till oss, att de icke skulle lyckas.
Matts kastade af sig rocken och aflöste Oinonen vid
årorna, och detsamma gjorde Tarwen med mig. Det blef
rask fart på våra båtar. Under det jag rodde, hade Tarwen
sett om sin bössa, och sedan han bytt plats med mig, under-
sökte jag min och Öinonens, hvilken kommit med i vår båt.
Tarwen niekade och sade, att om vi nu hade några skyttar vid
stranden, så skulle de kunna vara till stor hjälp och affärda
de där kanaljerna, som gensköto oss. Jag instämde i hans
önskan, men som det nu var, så fingo vi lita på oss själfva.
Öinonen var som jag förut nämnt en rask karl och rodde
så ihärdigt, att vi hade all möda att följa honom. Snart
voro vi nära stranden och kommo in i en vik, där skogen
undanskymde oss för ryssarna. Nu aflöste jag åter Tarwen
vid årorna, men Oinonen höll fortfarande i att ro.
Snart hade vi hunnit långt in 1 viken, och det var nu
tydligt, att vi befunno oss vid älfmynningen, hvilken äfven
strax därpå blef synlig något till vänster om den riktning,
vi hittills hållit. Oinonen rodde genast in i strömmen och
vi följde honom, men kommo blott ett par bösshåll, innan
först Oinonens och sedan vår båt stötte på grund. I ett nu
voro både Matts och hans följeslagare ur båten och drogo
den uppför det forsande vattnet. Ej heller Tarwen och jag
togo oss någon lång betänketid, utan gjorde på samma sätt
och fingo sedan draga båten ett par hundra alnar, innan
vi åter voro på djupt vatten och kunde fortsätta vår färd.
Då sågo vi åter ryssarna, som förföljde oss, men kort där-
efter gjorde älfven en krök, så att vi på nytt förlorade dem
ur sikte. Det var ett tungt arbete att ro båtarna mot
strömmen, men detta oroade oss icke, ty ryssarna, om de
fortfarande satte efter oss, hade det icke lättare än vi;
värre tyckte vi det vara, att vi hörde älfven brusa en bit
längre bort: att den där bildade en fors var en sak, hvarpå
vi ej kunde misstaga oss.
»Pärkelää!» utropade jag, »nu äro vi i fällan, Tarwen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
