arkitekt, statsman. Född i Nyköping d. 23 maj 1654; den föreg. son.
Efter att 1664 hafva blifvit student, vinnlade T. sig hufvudsakligen om förkofran i latin och lefvande språk samt framför allt, då han redan bestämt sig för att blifva arkitekt, i matematik och teckningskonst. För att fullkomna sig i främmande land erhöll han 1673 ett offentligt understöd och tillbragte nu sex och ett halft år på resor, däraf fyra år i Italien, hvarest han räknade Fontana och Bernini bland sina lärare. På samma gång han begagnade sig af dessas råd och anvisningar, leddes han dock af sitt snille till själfständiga studier, forskningar och iakttagelser. Under sin frånvaro blef han 1676, samtidigt med fadern, utnämnd till hofarkitekt. Efter faderns död, 1681, erhöll han fullmakt såsom slotts- och hofarkitekt, fick s. å. i uppdrag att förestå alla änkedrottningens byggnader och utnämndes 1682 till stadsarkitekt i Stockholm. Det viktigaste, som till en början ålåg honom, var att öfvertaga och fortsätta faderns arbeten, bland hvilka i främsta rummet stad Drottningholms slottsbyggnad. Sedan den hos Carl X Gustaf födda tanken på en omgestaltning af Stockholms slott upptagits af Carl XI och omsider hos denne kommit till mognad, sändes T. 1677 till utlandet för studier och undersökningar i och för denna sak. Strax efter sin hemkomst 1688 kunde också T. för konungen framlägga fullständiga ritningar till ombyggnad af slottets norra fasad. Med begagnande delvis af de gamla murarna påbörjades arbetet 1692, och redan s. å. var byggnaden under tak. Med anlitande af konstnärer, med hvilka T. under sin utländska resa knutit förbindelser och som nu inkallades, fortgick inredningsarbetet under de följande åren. Bland mera betydande verk, som T. samtidigt utförde, må nämnas Auditorium Gustavianum i Uppsala, ombyggnaden af Rosersberg, uppförande af Steninge herresäte, hans eget hus, nuv. Öfverståthållarehuset, Hofstallet, Tottieska huset, nere vid Skeppsbron m. fl. Äfven uppgjorde han ritningar till åtskilliga kyrkobyggnader, såsom Kungsörs kyrka, Tyska kyrkan i Karlskrona och tornet å domkyrkan i Västerås. Hans konstnärsrykte hade genom alla dessa arbeten så stigit, att han äfven från utlandet erhöll åtskilliga beställningar, bl. a. från konungarna Kristian V af Danmark och August af Polen samt tsar Peter. Sedan genom branden 1697 hela slottet ödelagts, framlade T. efter blott en månads förlopp ritningar till ett alldeles nytt slott, som vunno förmyndareregeringens oinskränkta godkännande. Byggnadsarbetet företogs så snart som möjligt med all kraft, men följd af landets genom Carl XII:s krig iråkade finansnöd yppade sig efter hand allt större svårigheter att anskaffa medel till det dyrbara företaget, som därför efter omkring ett årtionde alldeles afstannade för att först efter den stora byggnadskonstnärens död åter upptagas.
År 1697 utnämndes T. till öfverintendent »vid alla kungliga slott, hus, bygnader och trädgårdar i Sverige», blef 1701 hofmarskalk och kallades 1712 till kungligt råd. Friherre 1697 och grefve 1714, fick han 1717 efter Carl Piper sig anförtrodt öfverstemarskalksämbetet, hvilket han då, efter J. G. Stenbocks död 1705 och under Pipers frånvaro, länge förvaltat, hvarjämte han 1714, efter Gustaf Cronhielm, förordnades till Lunds universitets kansler. Under Carl XII:s tid var T. kanske den mest konungske i rådet, hvarför han, vid den förändring i förvaltningen, som denne konung sista året af sin styrelse vidtog, sattes såsom högste ordningsman i spetsen för hela politi- och justitieväsendet. Men knappt hade Carl XII fallit, förrän T. framträdde som en ifrig kämpe för friheten. Såväl härigenom som för åtskilliga egendomligheter i förvaltningen och kanske mest för sin benägenhet för holsteinska huset, föll han ohjälpligt i Fredrik I:s onåd och nödgades 1727 nedlägga öfverstemarskalksstafven. Han afled sedan kort därefter i Stockholm den 10 april 1728.
»De verk, den äldre Tessin ej medhunnit utföra, fullbordades af sonen, som således i fullaste mått tog arf efter sin fader, äfven därigenom att han ytterligare utvecklade och renade den stil i byggnadskonsten, som denne under en lång bana utarbetat. Om således å ena sidan T. ej kan sägas stå utan föregångare, må å den andra erkännas, att han öfverträffat dem alla, genom en smak, närd af renässansens och antikens yppersta verk, samt genom en förmåga af storhet i uppfattningen och utförandet, som lämnade all hittills i Sverige bekant byggnadskonst långt efter sig, och hvilken utan fara kan uthärda en jämförelse med det förnämsta, af hvad hela hans europeiska samtid erbjuder.» Hans första arbeten voro, såsom nämnts, en fortsättning af faderns, såsom: Drottningholms och Rosersbergs slott m. fl.
Af hans egna skapelser må här endast nämnas hans största och betydelsefullaste verk, det som gjort hans namn odödligt inom den europeiska konstens häfder, nämligen kungliga slottet i Stockholm. Genom detta byggnadsföretag blef han den inflytelserikaste medelpunkten för all konstverksamhet inom landet. Genom honom blefvo kopparstickare införskrifna, genom honom var det som det första konstgjuteriet anlades i Sverige, hvilket på sin tid lämnade utmärkta bronsarbeten; i sin egenskap af slottsbyggare var han chef för den skara utländska konstnärer -- bildhuggare, målare, gjutare, formare, träsnidare m. fl. -- som inkalladesför slottsbyggnaden.
Han var ock i besittning af en framstående förmåga såsom dekoratör, hvarpå han efterlämnat lysande prof i anordningar på Stockholms slott, i kungsstolarna samt grafvårdarna öfver J. G. Stenbock och Ehrenstrahl, alla i Storkyrkan, predikstolen och grafvården öfver G. Oxenstierna i Uppsala domkyrka o. s. v. Denna hans förmåga togs ock flitigt i anspråk för ledande och ordnande af kungliga fester, kröningar, begrafningar, maskerader m. m. Sina åsikter och rön i hithörande ämnen haf han meddelat i den på franska affattade afhandlingen »Traité de la décoration», som finnes i handskrift förvarad i Konstakademiens bibliotek.
T. var tvenne gånger gift: 1: 1689 med grefvinnan Hedvig
Eleonora Stenbock, med hvilken han utan släktingarnas vetskap
gifte sig i Pommern, hvarför giftermålet åstadkom mycken oro och
väckte stor uppmärksamhet; 2: 1716 med friherrinnan Maria Barbro
Horn, hvilket äktenskap i sin mån, då brudens släkt tillhörde det
af hofvet hatade holsteinska partiet, anses ha bidragit till hans onåd
hos konungaparet. Öfver T. finnes i del. 2 i Svenska akad:s
handl. från 1796 en minnesteckning af C. G. Nordin.
