skald. Född i Stockholm 1638. Fadern: kaptenen Johan Eriksson och modern en dotter till amiralen Lars Mattsson, adlad Strusshjelm
Det synes ha varit Carl Gustaf Wrangel, hvilken bekostat hans uppfostran, som, att döma af Lucidors skrifter, van synnerligt vårdad. Man vet äfven, att han varit i Uppsala och där »informerat» studenterna i språk, samt att han gjort resor i Tyskland, England, Frankrike och Italien. 1669 synes han på allvar ha bosatt sig i Stockholm, där han sysselsatte sig dels med poetiskt skriftställeri, dels drog nytta af sina ovanliga språkkunskaper vid öfversättningsarbeten o. d. Bland annat författade han bröllops- och grafskrifter samt annat rimgods vid familjefester. Om somrarna plägade han bo i ett lusthus i en trädgård långt ut på Norrmalm, där hela hans husgeråd bestod i en bok papper och ett bläckhorn samt en halmkärfve till sängplats. J. hade ett visst filosofiskt förakt för världen, och isynnerhet hördes ofta det i världen upphöjda vara föremål för hans tadel.
Bland andra, som uppvaktades med hans tillfällighetssånger, var äfven landshöfdingen Konrad Gyllenstierna vid sitt bröllop med Märta Ulfsparre. Bröllopskvädet, hvilket skalden kallade »Gilliareqvaal», ansågs emellertid innehålla förstuckna antydningar på brudparets enskilda förhållanden, hvarför den stackars poeten kastades i fängelse och en rättegång öppnades mot honom för det han »gjort pasqvill».
Saken slutades därmed, att J:s vistelse i fängelse fick gälla som straff, hvarjämte han ålades att »hålla sig från denne stadzens (Stockholms) societet och gemenskap på åhr och dagh.»
Hans lefnad blef efter detta missöde helt kort. Under besöket på en källare »Fimmelstången» vid Kindstugatan i Stockholm, råkade han i någon ordväxling med en löjtnant Arvid Kristian Storm, som i hettan drog värjan och gaf skalden ett banesår, af hvilket han afled några timmar därefter, i augusti 1674.
Efter hans död utkom en dåligt redigerad upplaga af hans skrifter, under titel: Helicons blomster, plåckade ok vid åtskilliga tillfällen utdelte af Lucidor den Olycklige 1688. Bland hans stycken märkas: psalmerna n:ris 463, 465 och 467 i Sv. psalmboken; Kärlekssången: Iris, aldra bästa vän; Dryckesvisan: I män af höga sinnen, m. fl.
»Hos Lucidor möta vi renässansens och barockens hela guda- och herdevärld, och vi finna i hans bättre dikter också denna skarpa, nederländska blick för det världsliga lifvet, som man sedan kunnat iakttaga hos Stiernhielm. -- Hos Lucidor hafva vi för första gången denne rödnäsade, plussige Bacchus på tunnan, som sedermera blifvit så hemtam i vår diktning och i vår folkliga konst. -- -- Lucidor liknar nederländarne, Stiernhielm och Bellman äfven i ett annat afseende: i konsten att se, och särskildt svälla hans nu tyvärr fåtaliga bacchanaliska visor ut till rent ypperliga målningar af den tidens kroglif, ty äfven i det afseendet erinra de om Bellmans, att de hafva en nästan dramatiskt målande form. -- Och dock, Lucidor var ingen glad poet. Han saknade icke blott Columbus' kvickhet utan äfven Stiernhielms goda lynne och sinneslugn. Grundtonen hos honom är dysterhet, icke glädje öfver lifvets och hälsans gåfva. Hans skämt vid bröllopen gör stundom ett nästan hemskt, lugubert intryck, och man kan icke befria sig från en känsla af, att det än en olycklig, som för brödfödan söker spela narr. Hans skämt är råare, mera cyniskt och obscent än hos tidens öfriga skalder, och denna råhet gör icke intryck af att springa fram ur någon naturlig lifsglädjes källa. -- Detta intryck af en olycklig gör han äfven på oss, ty då vi föreställa oss denne i förtid skördade, så rikt begåfvade folkskald, är det såsom en blek yngling med ett drag af djupt svårmod öfver pannan. Denna hans dystra världsåskådning kommer ock fram i hans psalmer.»
Af J. Linck utgafs 1876 »Om Lars Johansson (Luncidor den olycklige)».
Ogift.
