krigare, politiker. Född i Horneburg å Bremens område d. 22 juli 1695. Föräldrar: öfversten Johan Kristoffer Düring och friherrinnan Anna Sabina Grothusen.
Redan 1710 var D. kapten vid ett dragonregemente i Holstein och hade året förut undergått blodsdopet i slaget vid Malplaquet. 1712 inträdde han i svensk tjänst, blef 1714 öfverstelöjtnant och deltog året därefter i den hårdnackade och blodiga träffningen vid Stressow. När Stralsund efter det hjältemodigaste försvar måste uppgifvas fick D. jämte några andra af det högre befälet tillåtelse att vistas i Hamburg. Han blef för sin tapperhet vid Stralsund 1715 utnämnd till öfverste. I dec. s. å. följde han konungen på färden från Stralsund till Ystad. Han blef sedermera öfverste för ett tyskt dragonregemente, deltog 1718 i Fredrikshalds belägring och följande år i kustförsvaret mot ryssarna. 1721 »sekundöfverste» vid Norra skånska kavalleriregementet, öfver hvilket han 1727 mottog chefsplatsen, blef han 1730 generalmajor och tio år därefter generallöjtnant.
Liksom så många andra af Carl XII:s krigare, drömde D. om ett tillfälle till hämnd mot Ryssland och återupprättande af Sveriges forna storhet. Han insattes ock 1738 af krigspartiet i sekreta utskottet, men sedan han där haft anledning att taga olägenheterna af ett fredsbrott i närmare skärskådande, kallnade hans ifver och vid den följande riksdagen 1740-41, då D. tillhörde såväl samma utskott som det »förstärkta sekretissimum», hvilket hade att afgöra frågan om det ryska kriget, sökte han förgäfves föra den mogna besinningens talan. Sedan C. E. Lewenhaupt under det olyckliga kriget till fullo ådagalagt sin oskicklighet att föra öfverbefälet, erbjöds detta åt D., som samtidigt utnämndes till general, men vägrade han mottaga detsamma. Vid därpå följande riksdag, 1742-43, då han äfvenledes tillhörde sekreta utskottet, öfvergick han helt till Mössornas läger, deltog flitigt i deras rådslag och väckte särskild uppmärksamhet för sin ifver för danska kronprinsens val till svensk tronföljare. Efter riksdagens slut afgick D. som sändebud till Ryssland för att förmå tronföljaren Carl Peter Ulrik till eftergift i en tvist med Ryssland. Måhända gaf detta anledning till närmare förbindelser med detta land, för hvars räkning D. sedermera var verksam att med penningsummor bearbeta sinnesstämningen vid 1746-47 års riksdag i och för Hattrådets störtande, hvilket som bekant ej lyckades, men i stället tvifvelsutan resulterade i, att, tack vare rådets och den med dem förbundne kronprinsen Adolf Fredriks motstånd, D., som 1748 blef serafimerriddare, ej enligt konung Fredriks önskan samtidigt utnämndes till fältmarskalk. Vid tiden för Adolf Fredriks tronbestigning brast som bekant vänskapen mellan hofvet och Hattarna, och D., som förde det förras talan vid 1751-52 års riksdag, hugnades vid Adolf Fredriks kröning med sagda högsta militära värdighet ach upphöjdes samtidigt i grefligt stånd. Sedan han 1753 blifvit utnämnd till öfverståthållare i Stockholm, synes en försoning åter ägt rum mellan honom och Hattarna, som t. o. m. ansågo honom nog pålitlig att insättas i sekreta utskottet vid 1755-56 års riksdag, då han framträdde som en prononserad motståndare mot hofvets maktutvidgningsplaner.
D., som afled i Stockholm d. 5 jan. 1759, var
sedan 1720 gift med grefvinnan Katarina Margareta
Bonde, dotter af k. rådet, grefve Carl
Bonde (se sid. 118), men efterlämnade inga manliga
afkomlingar.
