läkare. Född i staden Arras i Artois 1607. Föräldrar: godsägaren Maurice Du Rietz och Julie d'Habarag.
Sedan D. vid det den tiden berömda universitetet i Salamanca i Spanien vunnit den medicinska doktorsgraden, återvände han och sökte en anställning i sitt fädernesland, där han efter hvartannat utnämndes till professor, lifmedikus och conseiller de France. D. kom 1642 till Sverige, kallad genom kammarrådet Bengt Skytte och försedd med rekommendationsbref från Adler Salvius, Hugo Grotius m. fl., samt anställdes genast som lifmedikus hos drottning Kristina.
Som läkarebildningen vid Uppsala högskola vid den tiden befann sig i djupt förfall, erbjöd sig D. att i Stockholm öppna en medicinsk undervisningsanstalt, hvilken likväl icke pågick många år, förrän den franske doktorn ledsnade vid sitt lärarekall. En annan inrättning, till hvilken han äfven var upphofsman, rönte däremot bättre framgång. Tillsammans med tre andra läkare stiftade han 1663 ett läkaresällskap, som s. å. erhöll privilegier af regeringen, under namn af Collegium medicum. Detta kollegium, hvilket i början icke var annat än ett med skråmässiga privilegier skyddadt läkaresällskap, erhöll under tidernas lopp med utvidgad myndighet allt mera prägeln af ett förvaltande ämbetsverk och utbildades slutligen till sundhetskollegium.
1651 blef D. naturaliserad svensk adelsman, erhöll s. å. afsked från sysslan som lifmedikus och utnämndes fyra år därefter till arkiater.
Han var på sin tid en af Europas utmärktaste läkare. Hans föreställningar om sin egen lärda betydlighet voro öfver höfvan stora och ökades ytterligare af andryghet, dels öfver sin egen, dels öfver sin första frus börd, i det att hon härstammade från prinsarna af Mortaigne. Denna inbillade höghet gjorde honom så stolt, att han aldrig lyfte på hatten för någon, ej en gång för rikets dignitärer. Död 1682.
Gift
1: med Estrée Radoul och 2: med Helène Radou.
