sångare, skådespelare. Född i byn Corselles nära Neufchâtel 1771.
Uppfostrad af en onkel i Génève, skickades D., tretton år gammal, till Paris, där han af Chabran erhöll undervisning på violin och af den berömde Dussek i pianospelning. Hans framsteg voro så snabba, att han redan vid sexton års ålder antogs till konsertmästare i Rheinsberg hos prins Henrik af Preussen, hvilken befattning han innehade i nära fyra år, hvarefter han i Berlin studerade harmonilära under ledning af den lärde musikern Fasch.
År 1793 kom D. till Sverige, där han samma år anställdes som violinist och andre konsertmästare vid k. kapellet. Sex år därefter antog han tillika engagement som sångare vid operan och debuterade i april 1799 i Blinvals roll i sångspelet »Den unge arrestanten». Men redan i nov. s. å. måste han begifva sig ur riket, emedan han vid en till Napoleons hyllning anställd fest sjungit några republikanska visor. Genom en inflytelserik persons bemedling blef han visserligen benådad, men då han nästa gång uppträdde på scenen som Adolf i »Lilla matrosen» och vid det ställe där motspelaren (fadern) uppmanar honom att resa, gaf en särskild tonvikt åt sitt svar: »jag reser icke; jag blir kvar», hvarvid han af parterren bullersamt applåderades, förtörnade detta så Gustaf Adolf, som var närvarande, att D. fick förnyad befallning att afresa. Han begaf sig då till Köpenhamn, där han vid k. teatern fick anställning som konsertmästare och jämväl äfven som skådespelare och sångare, men förvisades år 1809 äfven från Danmark, i följd, såsom man antar, af ett intimt förhållande, som skulle ägt rum mellan honom och ett mycket förnämt fruntimmer. Han reste då till Paris, men återvände 1810 till Sverige, hvarest han hösten 1812 ånyo anställdes vid k. operan, både som kapellmästare och sångare, och 1814 erhöll titel af professor.
Hans sceniska framställningar vittnade alla om ett utbildadt konstnärskap, så väl i spelet som sången. I synnerhet var han oöfverträfflig i »Don Juan» och hans uppträdande i denna roll väckte alltid utomordentlig hänförelse och beundran. D:s sångmetod var helt och hållet fransk, hans röst en hög baryton; de högre och lägre tonerna bildade medels falsetten, satte honom i stånd att utföra både tenor- och baspartier. Bland hans roller märkas, utom Don Juan, Figaro, Joconde, Johan af Paris, Adolf i »Lilla matrosen», Blondel i »Richard Lejonhjerta», Armand i »Vattendragaren», Rose i »Ungdom och dårskap», m. fl. Han gjorde sig äfven känd som melodirik, bildad och begåfvad tonsättare, och har efterlämnat åtskilliga kompositioner, bland hvilka den bekanta sångtrion »Agander, Pagander och Winberg». Hans mest framstående arbete är utan tvifvel hans musik till operetten »Ungdom och dårskap», Köpenhamn 1806. Till franska originalet af denna operett, »Une folie», har ursprungligen fransmannen Méhul komponerat musiken och i Stockholm har den oftast varit gifven under titeln »Målaren och modellerna» med Méhuls musik. Men då partituret under Du Puys vistande i Köpenhamn, på grund af försvårade kommunikationer, ej kunde erhållas från Paris, skref Du Puy till samma librett en högst förtjänstfull ny musik, hvilken sedan dess fortfarande och med stort bifall användts på Köpenhamns teater. Hans öfriga musikpjäser äro Björn Järnsida (fragment), Balder 1819, Felicie eller Den romaneska flickan 1821, melodramer och baletter. Han skref äfven sånger, marscher, kyrkmusik m. m.
Det har sagts om D., att han var den utmärktaste af alla k. kapellmästare i Stockholm. Död i Stockholm d. 3 april 1822 och begrafven på Johannes' kyrkogård, där en vacker minnesvård år 1866 restes på hans graf, då samtidigt Musikaliska akademien hedrade honom med en minnesfest.
Gift 1804
i Köpenhamn med »en jomfru Müller».
