jurist, bankman, politiker. Född i Stockholm d. 6 okt. 1825. Föräldrar: sekreteraren i kammarkollegium Fredrik Vilhelm Dufwa och Anna Barbara Frigelius. I Uppsala, där D. 1843 inskrefs till student, aflade han två år senare juridiko-filosofisk examen och 1847 examina för inträde i rikets rättegångs- och räkenskapsverk. Han befordrades inom hofrätten 1851 till e. o. fiskal, 1852 till v. häradshöfding. året därpå till adjungerad ledamot och 1855 till ordinarie fiskal, från hvilken befattning han sökte och erhöll afsked följande året. Samtidigt skötte han sekreteraretjänsten hos justitieombudsmannen Theorell, åtföljde honom som sekreterare på hans ämbetsresor 1849 och 1853, och tjänstgjorde som notarie i borgareståndet under 1853-54 års riksdag. Antagen 1855 till tjänsteman i försäkringsaktiebolaget Skandia, valdes han året därefter till vice och 1861 till verkställande direktör i samma verk och innehade den sistnämnda befattningen till 1869. S. å. öfvertog han hufvudredaktörskapet af Aftonbladet, hvarmed han fortfor till i mars 1870. Kallad vid riksdagen 1859-60 till sekreterare i Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, invaldes han 1865 till ledamot af borgareståndet, som under riksdagens lopp utsåg honom till fullmäktig i riksgäldskontoret. Efter det nya statsskickets införande valdes D. 1869 af Stockholms stad till riksdagsman i Andra kammaren och deltog på grund däraf i riksdagarna 1870-72 samt kom inom ovanligt kort tid till en inflytelserik ställning i riksdagen. Han insattes redan 1870 som fullmäktig i riksbanken och utsågs s. å. att bekläda den maktpåliggande posten som deputerad för den inre förvaltningen, hvilket uppdrag han genom förnyade val innehade till sin död. Som politiker hyste D. afgjordt frisinnade åsikter men sympatiserade äfven i många punkter med landtmannapartiet, hvilket skyndade draga nytta af hans förmåga genom att 1872 insätta honom i det viktiga statsutskottet. D. var ock partiets främsta talare, då från dess håll s. å. gjordes försök att skaffa andra kammaren dominerande inflytande öfver äfven de ordinarie anslagen genom att göra frågan om deras minskning eller indragning beroende af gemensam votering. Utan tvifvel hade D. kommit att spela en än mera betydande parlamentarisk roll, om han ej vid 1872 års val fallit igenom just på grund af valmännens missnöje med dessa hans landtmannapartistiska förbindelser. Visserligen invaldes han s. å. som ledamot af Första kammaren för Kristianstads län, men hans inflytande blef här af naturliga skäl ringa, om han dock fortfarande bakom kulisserna var verksam för sina meningar. 1879 tröttande han på uppdraget och afsade sig, men var åter ledamot af samma kammare vid riksdagarna 1882-83 som representant för Göteborgs och Bohus län. Vid sidan af sin bankmanna- och politiska verksamhet innehade D. en mängd allmänna uppdrag, såsom stadsfullmäktig i Stockholm m. m., hvarjämte han utöfvade en mångsidig verksamhet som advokat och ekonomisk rådgifvare, på alla områden utvecklande en sällspord kraft och duglighet. I första hand kom densamma helt naturligt riksbanken till godo, i hvars förvaltning på hans initiativ åtskilliga reformer vidtagits. Sålunda flyttades den egentliga förvaltningen från tjänstemännen till styrelsen, kommissionsanstalter upprättades vid såväl hufvud- som afdelningskontoren, hvarigenom gjorts ett slut å tjänstemännens, kunderna betungande, kommissionärsskap.
D., som afled å sin egendom Moräng vid
Jerna station d. 10 aug. 1883, var sedan 1864
gift med Regina Elisabet Helena Hultgren.
