lingvist, skald. Född i Saleby socken i Västergötland d. 17 maj 1758; den föreg. broder.
Vid sjutton års ålder student i Uppsala, promoverades D. 1782 till filosofie magister och förordnades, efter aflagdt lärdomsprof, 1784 till eloqu. et poes. docens. Prästvigd dagen före den han vann sin lagerkrans, undfick han 1786 fullmakt som k. hofpredikant och utnämndes 1790 till professor i grekiska språket i Uppsala. Tre år därefter kallad till ledamot i kommittén för kyrkoärendena, befordrades han 1795 till pastor i Näs prebende-pastorat och utnämndes vid Gustaf IV Adolfs kröning 1800 till teologie doktor. Död på Näs prästgård d. 4 dec. 1809.
D:s verksamhet som universitetslärare bildar ett vackert blad i den Gustavianska högskolans annaler. J. 0. Wallin, en af hans lärjungar, har tecknat så väl den, som D:s personlighet i förhållande till sina lärjungar i följande vackra ord: »D. stod på sin tids höjd af lärdom, af vetenskaplig odling och djuptänkt forskningsanda; likväl var det han sade så enkelt, hjärtligt, naturligt, att det begreps af alla och gjorde intryck på alla. Man trodde sig höra en profet, som, invigd i högre världars hemligheter, sänkte rösten för att tala med jordens okunniga barn, nedlät sig till deras begrepp, antog deras vanliga uttryck och sakbilder, men inlade däruti så mycket de kunde följa, af den höga mening, i hvilken han själf fattade och öfversåg tingen.»
Öfver Roms språk hade D. tidigt förvärfvat sig herraväldet och behandlade det med mästerskap. Några af hans skrifter på detta språk, t. ex. det program han såsom akademiens rektor 1792 utgaf efter Gustaf III:s död, »anses af kännare stå i jämnbredd med det främsta af hvad vi äga kvar af den klassiska fornålderns vältalighet.» För öfrigt var D. mästare icke blott i det obundna utan äfven i det bundna föredraget, och det antingen han begagnade romarnas språk eller skref på sitt eget. Det förra har han visat genom åtskilliga latinska skaldestycken af frisk anda, det senare genom omarbetningen af svenska psalmer, af hvilka några äro intagna i 1819 års psalmbok. Som författare är han för öfrigt bekant genom en latinsk och en grekisk språklära, den senare i förening med en läsebok.
1803 led. af Vitt.- hist.- o. ant.-akad.
Gift 1787 med
Helena Margareta Noring, i ungdomen kallad
»den sköna Lena» och bekant för sitt slöseri
och lättsinne, som bragte mannen i grafven och
henne själf i armod och vansinne.
