kemist. Född på Riddarhyttan i Västmanland d. 26 juni 1694. Föräldrar: bergsbruksidkaren Georg Brandt och Katarina Hysing.
Sin håg för kemien mottog B. af sin far, som någon tid varit apotekare i Stockholm och ofta lät sonen biträda vid sina kemiska laborationer. Sedan B. slutat i Uppsala, där han hufvudsakligen vinnlade sig om kemi och mineralogi, ingick han 1714 i bergskollegium, men tog afsked redan 1718 för att anträda en resa till utlandet. I Leyden uppehöll han sig i tre år och promoverades 1726 till medicine doktor i Rheims. Återkommen till fäderneslandet, ingick han ånyo i bergskollegium, där han blef föreståndare för dess kemiska laboratorium. Han utnämndes 1730 till gardien och 1747 till värdie vid k. myntet samt 1757 till bergsråd. Både in- och utrikes aktad såsom en af sin samtids utmärktaste kemister, gjorde han inom sin vetenskap flera viktiga upptäckter och kallades af Vetenskapsakademien till en af dess första ledamöter. Han vann sin största ryktbarhet genom upptäckten af koboltmetallen. Personligen gynnad af konung Fredrik I, som brukade hedra honom med benämningen »den ärlige mannen», kallades B., ehuru icke praktisk idkare af läkarekonsten, dock bland de konsulterande vid konungens dödsbädd. Död i Stockholm d. 29 april 1768.
Gift 1735 med Anna Maria Norn.
