militär, statsråd. Född å Kristinelund vid Kalmar d. 28 jan. 1806. Förläldrar: generalmajoren Magnus Johan Björnstjerna, som ursprungligen hette Wahlbom, men 1799 adlades och adopterades på sin moders adliga ätt, och Sara Elisabet Nilsson.
Vid Andra lifgardet, där B. ingick som fänrik 1822 hade han grad för grad avancerat till öfverstelöjtnant och förste major, när han 1854 utnämndes till öfverste och chef för Första lifgrenadierregementet. Fyra år därefter befordrad till generalmajor i armén, inkallades han 1858 i konungens statsråd såsom chef i landtförsvarsdepartementet hvilken förtroendepost han beklädde till 1862, då han utnämndes till generalbefälhafvare i fjärde militärdistriktet.
1864 af konungen förordnad till ordförande i krigshofrätten, utnämndes han tre år därefter till generallöjtnant och emottog 1869 insignierna till Serafimerorden.
Erhöll på egen begäran afsked 1871 från generalbefälet och entledigande från ordförandeskapet i krigshofrätten och utnämndes 1874 till general, den högsta militära värdighet, som under fredstid utdelas i vårt land. Han var 1865 ordförande för det då församlade krigsbefälet, 1867 ledamot i den kommitté, som hade att granska planerna för befästningarna vid Karlskrona, Karlsborg och Vaxholm samt 1874 ordförande i kommittén för granskning af det nya härordningsförslaget, hvarvid han förordade allmän värnplikt.
B. bevistade åtskilliga ståndsriksdagar, ofta som ledamot af statsutskottet och var ledamot af Första kammaren 1867-75 och visade sig alltid strängt konservativ. Död d. 20 mars 1898.
Gift 1863 med Magdalena Lovisa Augusta Skogman, dotter till
presidenten C. D. Skogman.
